As deep as the hue of red wine

Ja, vad säger man egentligen?
 
Var börjar man ens. Såhär månader, ljusårslånga, sedan sist? I ett helt nytt liv står jag nu. Ett helt annat än det jag var i då jag senast knapprade ner några rader här. 
 
Det där jobbet, det som jag längtade efter, det infann sig. Som genom ett trollslag, kan man säga. Tillfälligheter som lades i hög på varandra och som förvandlades till precis just det jag önskade mig. Ett fast jobb. En heltidstjänst. Som precis just det jag nu är. Är det inte fantastiskt, egentligen?
 
 
 
Sen var det ju det där andra. 
 
Det som inte är mer.
 
Det som tog slut. 
 
Den där sprickan som jag envetet tvingar att fortsätta hålla samman, för rämnar den så rämnar jag. Och jag vill inte det. Så jag pressar sidorna mot varandra, håller näsan över vattenytan och säger allt är lugnt, det går bra.
 
Men under ytan paddlar jag frenetiskt för att inte sjunka.
För att inte tänka. 
För att inte krossas av det faktum att vi inte är något mer. 
 
Att det bara är jag nu.
 
Det var ju inte såhär det skulle bli. Inte såhär alls.
Men det blir nog bra, ska ni se. Jag vill tro det. Jag klamrar mig envist fast vid att det blir så.
Och med en fantastisk lägenhet som väntar på mig och som jag kan fylla med allt som är jag så känns det faktiskt okej. Jag är okej. 
 
I'm alright, I'm alright.
It only hurts when I breath. 

Varför lät du mig gå vilse

Det känns som om det var miljarder dagar sedan jag skrev här senast. Kanske är det också så. Eller så känns det bara så för att den människan som skriver här nu är någon helt annanstans än hon som skrev här innan.
 
Just nu sitter jag på ett internatrum i Töreboda. Helt ensam, den enda som är och får vara kvar här över helgen. Alla dessa mil hem ger mig dispans.
 
Florist är jag på väg att bli. Och det känns bra ända in i maggropen så det är väl så det måste bli. Så det ska vara. Kreativiteten finns där, och vad är väl bättre än att få pyssla och hålla på mest hela dagarna.
 
Skrivandet har legat inkapslat i istidsis i många, långa månader. Men ikväll, på ett ensamt rum på ett tyst internat, hörde jag rösterna igen. De har varit där förut, smygit sig på ibland och överrumplat mig. Mestadels på engelska av någon outgrundlig anledning. Allt som oftast i bilen på väg till praktiken. Just när jag inte kan stanna upp och släppa fram dem och skriva ner dem.
 
Men så ikväll, under en kort promenad i solnedgången, så bjöd jag in dem och de kom och de stannade. L kom först, tillsammans med sin mor. Henne har jag inte talat så mycket med, så det var intressant att se vad hon hade att säga. Vad hon hade att säga honom. Sen kom även lilla E. De är barnen som är närmast, som helst vill bli skrivna. De har inte hunnit tröttna på mig än såsom G verkar ha gjort. Hon vet att vi hittar tillbaka någongång, någonstans. Att i något liv måste vi bli sams, hon och jag, och reda ut allt det här. Men det är inte nu.
 
Så jag skrev några sidor. Bara rakt upp och ner. Ur S hjärta via mina fingrar ner på tangenterna. Befrielsen i att finna orden igen, efter så lång tid.
 
Sedan gjorde jag som jag alltid gör. Rotade i arkivet. Alla de små scenerna och utkasten som kommit till under dagarna och åren. Ögonblicksbilder, känslor, konversationer. Och jag både ryser, skrattar och nästan gråter. Jag kan nog ändå. Jag är nog bra ändå, när jag vill.
 
Nu återstår bara att se vad som händer. Blommorna kommer först. Och han och hunden. Men kanske att jag släpper in alla mina hjärnvänner lite mer nu. Låter dem blomma också. Vi kan väl leva i symbios, allihop.
 
Men G, hon får nog snällt vänta. Kanske får hon en nystart, en helt blank sida, ett tomt dokument en dag. Men först ska jag lyssna på barnen, för det är de som talar nu. Och jag tänker inte tysta dem.
 
Låt barnen komma till mig.

Det närmar sig slutet

Lite har blivit gjort den senaste tiden. En förlossningscen har förlösts fram, ett nytt första kapitel har kommit till och jag har redigerat flera kapitel. Allt inför långinlämningen till min lärare. Så nu är 200 sidor inlämnade för respons.Ska bli spännande att se vad hon tycker.Nu är det heller inte långt kvar skolan. Två gånger kvar i Maj, sen slutar vi. Fy, vad fort det har gått. Håller tummarna för att få napp på någon av de jobbansökningar jag gjort så jag har nåt att göra när skolan slutar. Författar ihop det här på nya surfplattan och det var inte det lättaste, så nu ger jag mig.

Här står det still

Om jag har skrivt? Hahahaha, tok heller. Inte hinner jag med sånt nu för tiden. Nu är det 100% valpmatte till Metallica som gäller.
 
Nu sover förvisso lillskruttan här intill så visst skulle jag kunna dra igång lilla datorn och skriva några rader. Men jag har inte lust. Inte alls. Näe, det här bokskrivandet får nog ligga på hyllan ett tag. För nu ska jag njuta av valptiden (och bråka med lilla tösen när hon inte lyssnar på vad matte säger).
 
Vill ni av någon anledning veta vad jag gör till vardags så kan ni ju kika in på min vardagsblogg.
 

Ha det bra!

Det blir aldrig som man tänkt sig

Igår fick jag ett ryck. Om det berodde på att avsnittet i vår lärobok om skrivande handlade om vikten av att ha rutiner och en ordentlig "skrivarhörna", eller om det var för att jag insåg att det bara är fem gånger kvar innan skolan slutar, det vet jag inte. Men ett ryck fick jag. Så jag röjde upp på mitt skrivbord, sorterade bland responspapper som ska läsas igenom och sedan renskrivas, satte upp peppande ord på anslagstavlan och skrev upp datumet för långinlämning av mitt projekt för responsläsning. Så nu jäklar ska här skrivas, tänkte jag, och siktade in mig på att parkera rumpan i skrivbordsstolen så fort jag kom hem från skolan och sen inte resa mig mer den dagen.
 
Men så kom jag hem, ganska mycket tidigare än planerat då ett möte blev inställt, och insåg att sambon ungefär en halv minut tidigare lagt sig för att sova middag. I sovrummet. Där jag har mitt skrivbord.
Så jag smög in, tog min dator och mina papper och förpassade mig själv till soffan. Skickade några viktiga mail, läste inte fullt lika viktiga bloggar, googlade lite nyttig information och så vidare. Men inte har jag fått något skrivet. Inte än.
 
Och jag har förvisso två artiklar att fixa med till min lilla "praktik" vid sidan om skolan. En att skriva och en att redigera. Men huvudet vill inte riktigt greppa om dem just nu.
Och i projektet sitter jag fast. Jävla skit. Jag som har så mycket att göra. Det passar sig inte nu.
 
Men snart lär väl sjusovaren vakna och då ska han flänga iväg både på gym och bandymatch så då ska jag återta min skrivarhörna och se till att få något gjort. Så det så.
 
 

Njuter

Är nog vad jag gör just nu. Jag njuter. Av tiden jag har, av vädret utanför fönstret, av att känna mig nöjd med de senaste kapiteln jag producerat. Av att jag har en bra idé om hur jag ska få bukt med de kapitel som retat mig.
 
Sen gäller det ju bara att göra de där ändingarna också. Men det ska bli av. På hedersord.
 
Och i morgon är det skoldags igen. Det går så fort nu, jag hinner inte med. Om några veckor ska jag in med min långinlämning, och jag har mycket kvar att göra innan dess. Bara att jobba på.
 
Kanske kan jag snart ana ett slut på det här projektet. På bok ett. Det har dragit ut på tiden alldeles för mycket. Jag vill komma vidare, komma framåt. Känna det där suget efter att skriva igen. Det där drivet.

Fast när jag är klar med den här kommer ju den där jobbiga frågan: Vad ska jag göra med den här nu?
Lägga projektet i byrålådan, låsa om det och slänga bort nyckeln?
Skicka iväg det till förlag?
Usch ja, vi får väl se. Om det någonsin blir färdigt.

Det kallas tvivel, det där som stör

Och så var november över. Och kan jag skryta med att jag klarade mitt mål på 25.000 ord i november? Nope. Inte ens i närheten var jag.
 
Slutsiffran landade på runt 6 000 ord. Inte så illa det heller, men det är ju en bit kvar. Men annat har kommit emellan, som det ju så ofta gör. Både det inre och yttre livet. En lägenhetsrenovering, en veckas hundvakt, en sambo som skadat handen. Och en massa tvivel och motgångar. För när de fösta 23 sidorna hade runnit ut mig så tog det stopp igen. Som vanligt.
 
Jag ska göra ett försök nu i alla fall. Kanske få ner ett par - tre ord på pränt åtminstone. Och kanske har jag lyckats få till de där 25.000 innan det här året är slut. Eller innan nästa år är slut...

Siffror och sånt

Idag är det första november, så det är dags för mig att dra igång min utmaning, 25 000 ord på en månad. Innan jag börjar tänkte jag lägga upp lite statistik på hur långt jag har kommit so far.

Antal sidor: 171
Antal ord: 48 968
Antal tecken (utan blanksteg): 216 984
 
Antal ord skrivna i november: 0 av 25 000
 
Detta innebär att jag i början av december kommer att vara uppe i ca 74 000 ord om jag klarar av mitt mål. Det vore väl nåt! Lika bra att sätta igång, så återkommer jag med nya siffror här framöver.

Första november 2012

Idag kör NaNoWriMo igång. Och då jag är mitt uppe i ett långt projekt så uppfyller jag ju inte "kriteriet" för att delta, då det går ut på att man ska skriva en roman från början till slut under månaden. Dessutom känns 50.000 ord på en månad lite häftigt för mig, så jag har bestämt mig för att göra min egen variant.
 
25.000 ord på en månad. Ca 830 ord per dag. Även det väldigt tufft för mig, men jag ska göra ett försök.
 
Önska mig lycka till

Tjugonionde oktober 2012

Åh, vad kluven jag känner mig nu. Några av mina skrivarvänner ska delta i NaNoWriMo nu i november, och jag blev riktigt taggad på att haka på. MEN, en av "reglerna" är att man ska påbörja ett nytt projekt. Och jag har ju kommit halvvägs med mitt manus, så jag vill inte direkt lägga det åt sidan under en hel månad. Inte för att jag måste följa reglerna, jag skriver ju för min egen skull och 50.000 ord på en månad skulle väl innebära att jag blev klar med boken. Samtidig skulle det vara ganska skönt att börja på något nytt och bara skriva, skriva, skriva kravlöst i en månad. Ösa ut ord. Och hoppas att det smittar av sig på mitt andra projekt. Hm.
 
Har fortfarande ett par dagar att fundera på hur jag ska göra. Om jag ska vara med alls. Och känner jag mig själv så räcker inte min självdisciplin till att producera 50.000 ord på en månad i alla fall, så jag får nöja mig med att sätta upp mitt eget mål för den här månaden, som är mer rutin, mer träning, mer skrivande och mindre socker. Och så har min lärare gett mig i uppgift att skriva två kapitel i månaden.

Tjugofjärde september 2012

Skrivarro. Kanske kan man kalla det så. Inte för att jag skriver nå vidare, men nu har jag åtminstone en arbetsplats där jag kan slå mig ner och jobba. I ett rum som ger mig ro och som är precis så som jag vill ha det. Lycka. Dagar och veckor av kappsäcksboende och utdragen flytt börjar få sitt slut nu. Skönt. Nu ska bara skrivandet komma igång. Några tvivelmurar kvar att riva, sen så. Det ska gå. Banne mig, det ska gå.
 
En novell har i alla fall lämnat mina händer och förflyttat sig norrut för att kandidera i Umeå Novellpris. Bara sådär ändå. Vi får väl se vart det leder. Och i morgon ska jag får höra inte mer än sju utlåtanden om första kapitlet på mitt projekt. Det ilar lite i magen när jag tänker på det. Men på ett bra sätt.
 
Och om en månad befinner jag mig i Spanien på skrivarresa med halva klassen. Tänk hur det kan vara.

Elfte april 2012

Vanan trogen så kan jag meddela att här fortfarande inte har satts ett endaste bokord på pränt. Vad är jag uppe i nu? Två månader av tystnad?

Anledningarna är många. Avsaknad av karaktärsrösterna i huvudet och skrivarlust i fingrarna. Ett alltför fint distraktionsmoment som jag helst ger varje vaken och sovande minut till. Kanske är det därför det är så tyst, för att mitt huvud är till bredden fyllt av rosa moln. Må så vara då. Han är värd det.

Men till veckan ska min lilla datorvän få följa med när jag bosätter mig på annan ort och kanske, kanske kan jag pressa ur mig ett ord eller två när finaste grabben är på jobbet. Om jag har tur.

Och sen kanske det blir ett år till på skrivarlinjen i höst. Just precis nu lutar det åt det. Men jag hinner ändra mig hundratjugosju gånger innan dess. Vi får se, helt enkelt.

Tjugonde mars 2012

Tystnad. Fullständig tystnad. Jag har glömt hur det känns. Har kanske aldrig kännt det tidigare. Men det är så det är. Tyst. Ljudlöst. Ekande tomt. Var har ni gått?

Men jag delar det lilla jag lyckats få ur mig. För första gången, så be kind. Ingenting om ingenting, men ändå.

Och känslan när han ligger med huvudet mot mitt bröst och min ena hand vill strypa honom och den andra vill stryka hans hår. När hatet börjar i magen men förvandlas till kärlek på väg förbi hjärtat. När han slår mig i bitar med sina ord men gör mig hel igen med sina kyssar och när han älskar mig tills jag inte längre vet varför jag inte alltid har älskat honom. Och det är så lätt att vara i hans famn om natten när mörkret gömmer våra misstag, men så svårt att dölja hatet när morgonsolen påminner mig om vem de är som håller mig så hårt i sina armar. Och jag vet inte om han håller mig fast eller bara håller sig kvar. När ett främmande par ögon dömer våra gärningar och de inte går att rättfärdiga eller bortförklara.

Trettonde mars 2012

Jag har skrivit. En handskriven A5-sida på något som inte är något. Men det är mer än vad jag har fått ur mig på en hel månad. Man får vara glad åt det lilla. Kanske ska jag försöka bryta trenden med att ligga i sängen till den här tiden på dygnet och i stället kliva upp och försöka få ur mig några ord. För fastän G tycks ha lämnat mig så kanske jag kan locka fram N. Det vore inte dumt, jag behöver lite jävlar-anamma just nu.

Tjugoåttonde februari 2012

Jag önskar att jag kunde skriva, men nej. Det är knäpptyst. För första gången på jag vet inte hur länge. De har packat ihop och stuckit, G och alla de andra. Var de är vet jag inte, kanske blev de kvar i London. Men här hos mig är de i alla fall inte.

Kanske är det mitt fel. Kanske är det jag som har låst in dem någonstan och nu glömt bort var jag gömde dem. Kanske räcker det med att jag går de femtio meterna över till min gamla skola och till mina älskade lärare så att de kan hjälpa mig att hitta dem igen. De brukar vara bra på det.

Men jag är ett enda stort tvivel. Hela min varelse är ett enda stort tvivel just nu. Och ur tvivel föds inga böcker, inte ens en endaste liten strof. I alla fall inte här. Livet som gick i dubbel hastighet har kommit till ett tvärt stopp. Tvärnit. Så nu är jag fast här ett tag. Tills allting börjar snurra igen. Till dess är jag en liten människa i en stor värld som jag aldrig riktigt kommer bli sams med. En värld som jag inte riktigt vet min plats i. Än.

Så förlåt mig, G. Du är välkommen tillbaka så snart du har lust.

Nionde februari 2012

Nej, jag ljuger. Det har varit tionde februari i hela fyra minuter. En timme och fyra minuter i Sverige. Men det blundar jag för nu.

För ja, jag är i London nu. Tror fortfarande inte riktigt att det har sjunkit in, kanske slår det mig först när jag är tillbaka hemma igen. Det är intensivt och roligt och lärorikt och jobbigt och allt på samma gång. Som med skrivandet med andra ord. Även om jobbigheten är överrepresenterad i mitt skrivande just nu. Det och tvivlet. Detta förbannade, jävla tvivel som Winnerbäck skrivit en hel sång om. Om jag kunde skulle jag knyckla ihop det till en hård, liten boll och drämma det så hårt i papperskorgen att det blev hål i golvet.

Men det kan man ju inte göra.

Så jag jobbar på. Suger i mig av all input och feedback som jag får. Bygger långsamt ihop det itusågade pusslet som är jag med varje litet positivt ord. Plockar bort dubbelt så många bitar så fort det blir motigt. Skrattar och hurrar ena dagen för att nästa gråta och slita mitt hår.
Är inte det passion så vet jag inte vad.

Nu ska här sovas. Jag har läxa till i morgon. Sista dagen med kursen är det dessutom. Det har gått äckligt fort.

Nionde januari 2012

Jag har utlovat tio färdigskrivan sidor till helgen. Så nu är det bara att sätta fart och skriva för brinnande livet. Men känner jag mig själv rätt så kommer jag att sitta här på fredag kväll och panikskriva. Jag fungerar nog bäst under riktigt press. En vecka är för lång tid. Så till nästa gång ska jag utlova tio sidor till nästa dag.

Men jag är ju så nära nu. Så nära den där scenen som jag längtat efter att skriva. Men den har inte riktigt mognat än. Kanske får jag skörda den för tidigt, och sedan bygga på den allt eftersom. Det är ju faktiskt fullt tillåtet, även om jag har svårt för det. Det måste inte vara perfekt från början, man får gå tillbaka och ändra och snygga till och klamra och stryka och ibland till och med ge sig själv en klapp på axeln och säga: Bra jobbat, det där fick du till på första försöket.
För jag kan när jag vill. Ibland rinner orden ut på rätt ställe redan från start. Det är de scenerna som har fått mogna riktigt länge. Som skördas vid precis rätt tillfälle.

Jag önskar bara att mogningstiden inte varade i flera år.

Usch, det tar emot att göra G illa. Men jag måste ju. Jag har bestämt det så. Förlåt mig, G, att jag har dikat ett så grymt öde åt dig. Jag ska rätta till allting i slutändan.

Tjugosjunde oktober 2011

Jag önskar att jag hade tid att skriva. Att inte jobb och vardagssysslor tog upp all min tid. Att jag inte var för trött för när alla måsten är undanröjda. Att min inspiration ville infinna sig när jag sitter hemma framför datorn istället för när jag står vid en maskin och tillverkar lådor och inte har möjlighet att ta tillvara på den fullt ut. Jag önskar att pengar inte var det som styrde. För vore det inte så, då skulle jag sitta hemma och skriva, skriva, skriva istället för att jobba. Inte för att jag inte trivs med mitt jobb, utan för att det stjäl för mycket tid. Tid som jag önskar att jag fick lägga på min bok.

Jag vill bli klar. Jag vill pröva mina vingar. Jag vill se om det bär och om det kan bli något. För tänk ändå om jag kunde leva på skrivandet. Slippa ett sju-fyra-jobb och istället kunna ta dagen som den kom. Skriva istället för att sköta en maskin eller sitta i en kassa eller vända papper på ett kontor. Jag är inte skapt för sånt. Inte egentligen. Men jag gör det, för pengarnas skull. För att världen inte snurrar utan de där förbannade pengarna.



Om jag ändå fick råda över min egen tid. Men det får jag inte.

Sjunde juli 2011

En ny början. Bokstavligt talat.

Jag är så trött på inledningen till LD. Jag har läst den alldeles för många gånger och varit missnöjd med den lika många gånger. Den är för lång, för invecklad, för konstig, för fel. Det är egentligen inte så jag vill börja min bok, och hela min karriär.
Länge har där funnits en alternativ början, en inledning som jag skrev som substitut för länge sedan. Och idag har jag utökat den ännu mer, testat ännu en ny väg. Kanske är det rätt väg att gå, kanske inte. Huvudsaken är jag att jag skriver och låter orden föda varandra. För det är vad jag behöver nu. Det och en gnutta självförtroende och tillit till mina historier. Att det jag vill skriva är värt att lägga ner möda och tid på. Att det inte spelar någon roll vad andra tycker, tänker eller säger, så länge min historia är min och jag skriver den med hela mitt hjärta.

Trettionde maj 2011

Då var jag färdig. Inte med boken, men med Pennspetsen. Ännu ett år har gått och ännu en skolavslutning har hållits. Och det känns tomt inuti mig. Jag ska inte tillbaka dit nästa höst. Jag ska inte sitta i Sjövillan och forma ord på papper för att sedan läsa dem högt inför min klass och mina lärare. Jag ska inte ha mentorssamtal med Mia och bli peppad av henne att fortsätta skriva. Jag kommer att gå under lite i höst när de andra börjar och jag inte är med dem. Men jag ska förhoppningsvis läsa Litteraturvetenskap. Och kanske bli lärare. Och kanske, kanske komma tillbaka dit när jag är klart. Och undervisa.
Kanske.

G är tillbaka, men för många sidor framåt i tiden. Hon är före sin tid. Men huvudsaken är att hon är tillbaka. Min fina G, som får utstå så mycket för min hand. Men jag antar att det är ett öde man får möta som författare. Kill your darlings, helt enkelt. Hur grymt det än må vara.

Och tänk, G. Om ett år eller två kanske vi sitter där, du och jag, och har åstadkommit någonting tillsammans. Något som är värt att kalla en bok. Något som någon kanske kan tänka sig att läsa och tycka om och beröras utav.

Kan du ens tänka dig det, G?

Tidigare inlägg
RSS 2.0