Att bryta tystnaden

Dagar, veckor, månader av tystnad. Livet har hänt här emellan. Minst sagt.
 
Sjukskrivning. Praktikplats. Skoldagar. Kattunge. Skolslut. A-betyg. Jobb. Sommardagar. Arbetslöshet. Och så extrajobb. Och allt där emellan. En mycket fin semstertid med sambon, en mycket välbehövlig tid. Nu ser jag fram mot hösten. Kanske min första skolfria höst sen förskolan. Bortsett från ett industriarbetarår.
 
Kanske är det nu det är dags. Dagarna mellan extrajobbtimmarna som jag ska skriva. Skriva så att fingrarna blöder och tangenterna flyger och historien galloperar ut ur mig. Det vore något det. 
 
Det ligger och gror inom mig. I samma stund som skolan slutade så började det där fröet att sticka upp sina första, synliga små bladämnen ovanför den kompakta jordytan och kisa mot solen högt där ovanför. Är det dags nu? Är det verkligen min tur nu?
 
Ja, jag tror det. Jag hoppas det. För den där sticklingen börjar ta plats, veckla ut sina hjärteblad och suga i sig näring. Tankarna börjar gå av sig själva. Jag hör hur hon tassar bredvid mig igen. Jag hör hennes barfota fötter följa mig genom lägenheten. Välkommen tillbaka, G. Jag har saknat dig. 
 
Handen håller hon tätt sluten. Hon visar mig sin knutna näve och jag ser i hennes ansikte att hon bär på en hemlighet. Något hon har sparat på och vårdat det här året. Det här året som jag har vigt åt blommor istället för skrivandet. Hon visar mig sin slutna hand och hon viskar: snart, snart. Snart ska jag visa dig vad jag har hittat. Vad jag har skapat. Vad jag har vårdat så ömt längst inne i ditt hjärta. Jag har varit tyst, men aldrig borta. Vi har varit här hos dig hela tiden. Det vet du väl?
 
Hon börjar bli redo. Så jag kan inte vara sämre. Och vad är bättre än att bryta tystnaden med en trumpetstöt, ett illvrål, ett skrik. Ett lyckotjut. Ett höstskrik. 
 
Det är dags att våga nu. Dags att chansa. Dags att kasta mig ut och lägga mig platt. Och sen resa mig. 
 
Senare kommer en del av boken. Den allra första delen. 
 
Gör er redo. 
 

Om någon vill ge dig något fint för det du gör så sov med det i famnen

29 sidor.
29 sidor. På en kväll. Bara sådär. Bara som ingenting.
När hände det här? När kom det tillbaka? När släppte spärren? Inga ord har hindrat mig eller stockat sig och ingen formulering har känts för svår eller fel eller konstig. Nu har en helt ny början till tvåan växt fram. En som jag känner mig nöjd med såhär långt. En som nog kan bli något. Hur händer det här?
 
Fingrarna har gått som av sig själva hela kvällen. Jag har skrivit så jag fått kramp i vänstra handen. Nu måste jag vila. Men jag vill inte. Vill mer! Men det är då man ska stoppa, för då kommer det mer sen. Stoppar jag där det är svårt så blir det svårt att fortsätta. Så jag ger mig nu. Tar en varm dusch och ser en film och sover.
 
Och han säger bra jobbat och du är duktig. Fan vad jag älskar honom för det. Älskar så det gör ont.

Nya infall

Jag sitter här och är alldeles förundrad över mig själv. För jag tror jag har löst det.
 
Det bara kom till mig, under slutminuterna av Snowwhite and the Huntsman, när jag och min sambo diskuterade böcker och filmer som vi båda tycker är så bra. Och det var då de slog mig:
Varför är hon inte med redan från början?
 
Och vips så drog tankarna igång och händelseförlopp ändrades och omstrukturerades och egentligen så var det inte en så stor sak att tänka om helt. Istället löser det en alltför ologisk handling i ett svep, kortar ner ett långtråkigt händelseförlopp och kickar igång bok nummer tre på ett helt annat sätt. Varför har jag inte tänkt på det tidigare?
 
Så nu ska planerna få ligga till sig där inne i huvudet. Det handlar trots allt om ändringar i böcker jag inte ens har börjat skriva än, vilket på nåt sätt ändå känns skönt. Så medan jag fokuserar på att skriva klart bok nummer ett kommer det där nog att mogna till sig alldeles utmärkt. Och under tiden har pågående projekt passerat 200-sidorsstrecket och det gör mig stolt. Det är skönt att jag har börjat leva med dem igen, mina karaktärer. Att de ger mig såna här vinkar och infall ibland och att jag har en sambo som säger: Skynda, gå och skriv ner det innan du glömmer! Skriv, skriv, skriv!
 
 
Med det önskar jag God Jul

En bra början

Det börjar bra med min utmaning, igår lyckades jag knappa ner 1 113 ord och idag följde jag upp med 986 stycken. Med andra ord har jag lyckats producera mer än snittet på ca 835 två dagar i rad. Hoppas det här håller i sig!
 
En annan utmaning för mig är att inte stanna upp eller gå tillbaka och redigera det jag redan skrivit. Väldigt svårt, men nyttigt att bara skriva på och inte haka upp sig på små detaljer. Sånt kan man alltid fixa i efterhand, det är bättre att få ur sig texten när man är inne i ett flow. För utan text finns det ju inte heller något att redigera.
 
Ska bli riktigt kul att se hur det går för mig att hålla i den här utmaningen under månaden. Just nu känns det väldigt bra och roligt att skriva, och det var ett bra tag sedan jag kände så sist. Kanske har jag tio dagar i Katalonien med peppande skrivövningar att tacka för det.

Fjortonde augusti 2012

Det går framåt. Sakta men säkert. Mycket tack vare finaste pojkvännen som pushar och peppar och kort och gott tvingar mig att skriva. Varje dag. Det fungerar. Idag ställde han "kravet" att jag skulle ha skrivit 69 ord när han kom hem från gymmet. Jag har skrivit minst det femdubbla nu, och lite mer kanske jag kan tvinga ur mig innan han dyker upp.
 
Skrivarrutin är välbehövligt just nu, om det här ska bli färdigt någon gång. Jag försöker att lägga ifrån mig redigeringsögonen och bara skriva. Strunta i att det inte blir riktigt rätt ordval eller meningsföljd eller att rummen byter våning lite som de vill. Det fixar sig i redigeringen, för den delen har jag full koll på. Men utan text finns det inget att redigera.
 
Sen är det alltid kul att pyssla med såna där nördiga saker som att rita kartor och namnge platser eller bara bygga bakland för det egna intressets skull. Man kan aldrig få för mycket kött på benen, aldrig lära känna sina karaktärer för mycket. Och med en hel värld att bygga upp måste jag då och då ta en paus från skrivandet och slipa på detaljer. Skriva släktled för tronarvingar, räkna ut hur långt en dagsmarsch kan tänkas vara och dikta ihop episka sånger om huvudkaraktärena är bara några av de saker jag har att syssla med vid sidan av manusskrivandet.
 
Och om två veckor börjar skolan. Då blir det att skriva även på skoltid. Perfekt. Jag längtar.

Tredje augusti 2012

Oj vad skönt livet känns helt plötsligt. För bara sådär så lyfte en stor vikt ifrån mina axlar och en klump i magen bara löstes upp. Upprättelse var precis vad jag behövde just nu, så nu hoppas jag att orken, lusten och inspirationen för mitt manus är på väg tillbaka.
 
Sen har jag en tokbra pojkvän som lovat att han, från och med nu, ska tvinga mig att sätta mig och skriva nån timme varje dag. Kan verkligen behöva lite hjälp framåt just nu.
 
Och om mindre än en månad börjar jag mitt fortsättningsår på skrivarlinjen. Det börjar kännas som ett helrätt beslut nu. Skönt. Nu ska jag bara bestämma mig för vilket manus jag ska arbeta med. Mitt stora projekt eller det mindre, som kanske har en chans att bli färdigt? Lutar åt att jag tar det mindre projektet. Kan vara nyttigt med ett projekt som påbörjas där, istället för att låta de andra läsarna hoppa in mitt i mitt stora projekt. Starta upp något nytt på rätt sätt från början, liksom.
 
Så får det nog bli.

Tionde maj 2012

Någon gång i framtiden vill jag ha ett eget skrivarrum. Med bokhyllor längs hela väggarna som sträcker sig från golv till tak och över dörren. Ett fönster med utsikt över vacker natur. En lummig lövskog eller en blommande äng eller en glittrande sjö. Eller allt på samma gång. Jag hoppas att mitt drömhus har ett sånt rum, ett rum som kan bli mitt egna krypin, mitt gömställe, mitt fantasislott. Skriver man på sånt som jag skriver så duger det liksom inte riktigt med en röd trävägg att titta på utanför fönstret. Jag drömmer om att sitta i en stuga mitt ute i skogen och bara skriva, skriva, skriva med naturen alldeles intill mig. Två gånger de senaste dagarna har jag åkt förbi platser som jag bara skulle vilja stanna och vistas på för inspirationens skull.

Jag funderade förra året på att hyra några vänners torp ett par dagar och grotta ner mig i skrivande där. Kanske ska jag göra slag i saken i år. Så snart det är varmt nog att sova där. Och ifall de låter mig hyra stället, vill säga.

Till dess dricker jag kaffe som smakar alldeles förträffligt gott och befinner mig halvvägs där min skrivarvän är, hon som dricker kaffe och skriver så fingrarna glöder. Kaffedrickandet är åtminstone ett steg i rätt riktning.

I morgon ska jag fylla i min skolansökan och traska bort till Sjövillan och säga Hej, får jag vara en del av erat gäng i höst för jag dör en smula inuti av att inte skriva så som jag brukade göra och av att inte ha era uppmuntrande ord att hjälpa mig på vägen. Och har jag tur låter de mig vara med till hösten. Jag hoppas på det.

Tolfte april 2012

Tog två varv runt pölen/dammen/sjön utanför mitt hus, och på vägen hittade jag lilla H. Eller, snarare, han hittade mig. Så när jag kom hem satte jag mig och skrev i en timme. Och fastän jag är en ordvägare och har redigeringsögonen på mig mest hela tiden så fick jag till tre sidor. Kanske inte mycket för världen, men mer än jag skrivit på över två månader. Så jag får vara nöjd. Det kanske är på väg att lossna igen. Det vore skönt. Har inte haft skrivarflyt på jag vet inte hur länge.

Så tack för titten, H. Välkommen tillbaka närhelst du vill. Jag tror att det är din tur nu.

Tredje april 2012

Skriva? Näe.

Vara kär och spendera alldeles för mycket tid i en soffa fyra mil härifrån? Ja.

Sjuttonde februari 2012

Och så skulle jag ju skriva. Men var ska jag finna tid till det? För här flyttas det och träffas trevliga människor till höger och vänster. Men sen, sen. När livet har kommit till rätta igen. Då ska jag skriva.

När inte alla papper och block och pennor och grejer ligger i flyttlådor längre. När skrivbord och stol och lampa och dator kommit på plats i mitt första, alldeles egna hem. När berg-och-dalbanan stannar till och jag får en chans att kliva av och andas ut.

Men just nu vill jag åka några varv till. Bara för att livet är så fruktansvärt bra där uppe på toppen, för att det killar sådär härligt i magen när jag med lyfta armar åker fort-fort-fort ner. För att människorna omkring mig är så fruktansvärt fina att jag inte har armar långa nog att krama dem med. För att jag njuter av mitt liv. Äntligen.

Så sen ska jag ta tag i boken. Mota ångesten åt sidan och försöka skriva. Försöka. Och när skrivlusten tryter har jag närmare än någonsin till bästa Kerstin och Mia. Bara det gör livet ännu lite finare.

Så so long så länge, nu ska jag flytta och leva och andas och skrika några lyckoskrik. Sedan ses vi igen.

Andra februari 2012

Det närmar sig. Med stormsteg. På lördag sitter jag på ett plan till London. Hur sanslöst är inte det egentligen? Jag har då inte fattat det än. Så idag har jag gått igenom texten igen och ska till att renskriva innan den ska printas ut på nytt. Det kan vara skönt att göra det med jämna mellanrum, det är så mycket lättare att peta i texten när man har den framför sig på papper än som ett enda, långt dokument på datorn.

För så mycket skrivet har det inte blivit den senaste tiden. Annat har kommit emellan. Som planering inför resan och en stundande flytt när jag kommer tillbaka till Sverige. Livet börjar arta sig igen. Bitarna faller på plats och lyckan spränger i bröstet. Men jag hoppas på mängder av skrivarlust i London, och att den håller i sig när jag kommer hem. För det är ju en skrivarlägenhet jag ska flytta till, som har inhyst inte mindre än två av mina gamla klasskompisar. Orden sitter i väggarna på det stället, helt enkelt. Det gäller bara för mig att fånga dem.

Trettonde januari 2012

Det känns så himla bra att kunna dra till med ett lyckoskrik såhär på fredagen den trettonde. Men jag blir så himla glad på mig själv och min hjärna som trixar och fixar med historien utan att jag ens är medveten om det.

Långt inne i mitt huvud finns ett litet rum som är fyllt till bredden med allt vad bokplanerna heter. Dörren till det där rummet står allt som oftast på glänt, så att små, små fragment kan smita ut och virvla runt med allt annat som rör sig i mitt huvud dagarna i ända. Trevligt, men svårt att riktigt få grepp om då det allt som oftast är lösryckta trådar som passerar förbi. Men ibland öppnas den där dörren på vid gavle och allt som legat där inne och mognat väller fram, skjuter allt annat åt sidan och uppslukar hela mitt väsen med full kraft.

Oftast öppnas den där dörren när jag absolut inte har tillfälle att till fullo njuta av den storm av idéer som finns där innanför. Som när jag är på jobbet eller sitter i bilen utan penna och papper eller när jag precis, precis ska till att somna och är för trött för att knäppa på lampan och skriva ner dem.

Men så ibland väljer den att öppna sig vid precis rätt tillfället. Just som jag slagit upp datorn och har ett blankt dokument framför mig. Och då är det bara att skriva, för orden faller rätt av sig själva. Och för varje mening ler jag lite mer för i mitt inre har jag tagit mig förbi alla hinder och svårigheter som jag tampats med så länge. Lösa trådar knyts ihop till en sagolik väv och allt strålar samman på precis rätt sätt.

Det är sådana dagar som det är roligt att skriva. Fler av den varan, tack.

Elfte november 2011 (111111)

Jag har skrivit. 10 sidor. Och det är inte illa för att vara just mig just nu. Förutom att jag blir glad och lycklig av att komma vidare vet jag någon annan som blir minst lika glad. Vad bra det kan vara med lite press ibland, då får jag faktiskt tummen ur och skriver. För jag vet att jag har en ivirig läsare som sitter och väntar på att få läsa mer, mer, mer. Som tycker att det jag skriver är bättre än Twilight, vilket är hennes stora favorit. Så det säger mycket. Väldigt mycket. Och jag är så tacksam för det. Det hade varit för tungt att skriva annars, utan någon som knuffar på mig. Jag har för lätt att fastna i tvivelträsket annars.

Nu ska jag, helt välförtjänt, lägga mig i soffan i min sparkdräkt för vuxna och bara vara. Fira att det är fredagkväll och 11-11-11 eller nåt. För det är jag värd.

Elfte maj 2011

Jag skriver igen. Förvisso på helt fel bok, men vad gör det när jag faktiskt skriver. När orden för en gångs skulle vill forma sig för min hand. När en tanke blir till en idé som blir till en scen som blir till sida efter sida med text. Som kanske en dag blir en bok. Då spelar det ingen roll att jag är en och en halv bok för långt fram i tiden. Ord föder ord, så snart kanske jag har kommit förbi de där förrädiska sidorna som jag varit fast på i en smärre evighet.

Artonde februari 2011 nummer två

Vad glad jag blir på mig själv och min hjärna när jag inser att jag egentligen vet allt det där jag inte trodde jag visste. Att jag instinktivt har gjort rätt, utan att veta om det. Åh, hurra för att det får gå bra för mig och min bok nån gång!

Har skrivit ett snabbt brief över männen i min bok, A och M, och insett att, fan, jag har ju fått till det här! Utan att veta om det. Även om det finns mycket kvar att gräva i så har jag i grund och botten gjort precis så som jag ville och hade tänkt mig, helt utan att ha någon plan och helt utan att ha fördjupat mig i M över huvud taget. Han har lett mig på rätt spår ändå. Kanske är det därför jag tycker så mycket om honom?



(Och bara för att klargöra det, för den som inte förstår vad jag pratar om: Alla personer jag refererar till, som G, A, M, stora E och lilla E o.s.v är karaktärerna i min bok. Bokstäverna står för deras namn, som jag av olika anledningar inte vill skriva ut i sin helhet. Likaså står förkortningen LD för själva boken, vars titel har initialerna LD.)

Bokdrömmar

Jag drömmer om att skriva böcker. Det är ett tecken på att skolan har börjat. I natt har jag inte bara drömt att jag var på skrivkurs med alla från skrivarlinjen, utan även drömt ihop flera, bra scener som skulle passa i en alldeles egen bok. Det värsta var bara att jag vaknade lycklig och tänkte att jag hade skrivit in de där scenerna i boken jag skriver på nu. Men icke. Har haft många sådana drömmar på senaste tiden, där jag drömmer att jag gjort saker som behöver göras, till exempel tankat bilen, jobbat, diskat osv. Och så blir jag besviken när jag vaknar och inser att jag inte har gjort allt det jag drömt.

Men nog om det. Nu ska jag åka och inhandla saker till den kommande kattungen.

Att skriva en bok

Drömmen formad i ord. Att skriva en bok. Att bli publicerad. Att bli författare.

Här är bloggen om vägen mot att förverkliga en dröm. Här kommer jag att samla mina tankar, funderingar, lyckoskrik och ångestvrål om allt som har med skrivandet och vägen till författarskapet att göra.

Vill du följa med på resan?

RSS 2.0