Från kylan in i värmen

Du är bättre än du vet
Mycket större än du vet
Men det klär dig att du tvivlar på din duglighet
Det gör man där vi kommer från

Tjugoåttonde maj 2012

Hjärter Dam vänder blad
För en ny eskapad
Ja, hon har börjat på en ny roman


Nu jädrar är det skärpning som gäller ändå. Och mitt mastodontprojekt aka trilogi-plus-ytterligare-en-miljon-böcker-på-femhundra-sidor-styck får ligga åt sidan nu. Det är för stort och tungt och för mycket och för svårt och ligger så nära hjärtat att jag aldrig skulle våga släppa det ifrån mig i vilket fall som helst. Nu tar jag nya tag med någonting lättare men ändå svårt. Här ska skrivas barn- och ungdomsbok. Åldrarna 9-12 på ett ungefär. Jag vill tro att min genre passar sig bättre för dem. Åtminstone måste man börja där. Som jag själv gjorde. Fantasin måste få leva fritt i den där åldren så att man inte växer upp utan den.

Och så behöver det ju inte bli så hejdundrande långt och komplicerat. Kanske kan jag lyckas skriva det här från början till slut under mitt sista år på skrivarlinjen. Och sen lämna det ifrån mig och hoppas att det kan bli något av det. Hoppas kan man ju alltid göra.

Sjunde mars 2012

Jag har märkt att de flest av mina skrivarvänner räknar ord i sina manus. Något som jag själv aldrig brytt mig om eller ens tänkt på att man kan göra. Men det kanske är bra? Något annat att stirra in sig på än sidnummer? Så here we go, mitt manus har hittills:

152 sidor
43 612 ord
192 556 tecken (utan blanksteg)

Där ser man. Om jag ska tolka dessa siffror som bra eller dåliga vet jag i och för sig inte. Projektet har ju pågått under ganska lång tid så jag hade ju önskat att där hade funnits mer. Att jag varit närmare slutet.
Men tänk om jag skulle räkna in alla de otaliga timmarna jag spenderat med dessa karaktärer i andra former? På forumet till exempel. De har trots allt funnits med mig sedan jag var fjorton. Jag vill inte ens tänka på hur mycket material som har formats kring dessa påhittade människor och alver och halvalver och dvärgar och trollkarlar och allt vad de nu är.

Och allting började med G. Som av en slump. Och hade det inte varit för X och alla de andra så hade jag inte varit där jag är idag. Jag har alla mina fina rollspelskompisar att tacka för att de här böckerna. Utan dem hade jag inte varit här idag.

Tjugoandra februari 2012 Om att äga böcker

Bokrean börjar idag. Nu när jag har så nära till stan borde jag gå och ta mig en titt. Eller kanske inte?

Jag har tänkt på det där med att äga böcker. Hur stort behov har jag av det? Ganska litet. Jag menar, jag är ung, jag kommer säkert att flytta en himlas massa gånger. Och böcker är så himla tungt och olämpligt att ha i flyttlådor. Dessutom äger jag inte ens en bokhylla. Så var ska jag förvara dem?

Och det går ju att låna böcker helt gratis. Jag kan lika gärna utnyttja det. Visst, det är något visst med att köpa en bok, att äga den. Men jag äger hellre en bok som jag vet att jag tycker är bra och vill läsa igen, än tretton böcker som jag ändå inte riktigt gillade och som sedan bara ska stå och samla damm.

Sen, när jag har ett hem med plats för ett skrivarrum med bibliotek, då ska jag samla på böcker. Från golv till tak. Men just nu, på 36 kvadratmeter utan bokhylla, får det duga med biblioteket.

Förutom när det gäller Game of Thrones. Dem ska jag köpa, för smidighetens skull. För i min nuvarande lästakt måste jag låna om den tjugo gånger om för att ta mig igenom 800 sidor. Och så vill jag läsa dem på engelska. Det får bli mitt nästa köp, resten får bibblan stå för.

Femtonde januari 2012

En av mina största rädslor inför ett eventuellt författarskap är vad människor i min närhet ska tänka om mig när de läser min bok. Inte vad de ska tycka om boken alltså, utan om mig som person. Författaren bakom alltihop. För jag vet att mina "kollegor" på skrivarlinjen vet att skilja på vad som är fiktion och nedskrivet och vem personen som skrivit ned alltihop är. Att bara för att någonting händer i boken så betyder det inte att det nödvändigtvis har hänt mig och så vidare.

Men hur är det med dem som känner mig, men inte mitt författarjag? Kommer de att kunna skilja på det jag fantiserat ihop och beskriver i boken från det jag själv upplevt i mitt liv. För det är långt ifrån allt som jag tagit ifrån egna erfarenheter. Sedan är det klart att man lägger in vissa bitar ifrån sitt liv. Vissa känslor, ögonblick, tankar, åsikter och så vidare. Men det finns så otroligt mycket mer som egentligen är rent påhitt.

Jag oroar mig till exempel över vad mina föräldrar ska tänka ifall jag beskriver karaktärer med dålig uppväxt, frånvarande föräldrar etc. Kommer de att tro att det betyder att jag, författaren, har haft en dålig barndom? Eller kan de skilja mitt eget liv ifrån mina karaktärers fiktiva liv? Jag hoppas verkligen det.

Sedan slås jag ibland av vilka likheter mina karaktärer har med mig som författare, ibland helt omedvetet ifrån min sida. För lite av sig själv pyttsar man ju alltid in, det går inte att komma ifrån. Både mina bra och dåliga sidor får komma fram i text, men smälts ihop med en hel hög med påhittade saker. Och det är väl det som är tjusningen med att skriva. Att man får skapa nya liv och människor och ge dem den bakgrund och framtid som man själv vill att de ska ha. Man vårdar dem och man plågar dem och man känner med dem som om de vore alldeles här intill.

För visst bär man dem nära sitt hjärta, håller dem i handen som om de satt bredvid en på stolen.
Eller hur, G?

Sjätte januari 2012

Det var väl såhär jag ville ha det.

Singel och arbetslös, med all tid i världen. Och helt plötsligt vet jag inte om det verkligen var så jag vill att det skulle bli. Men här är jag nu. Så det är väl bara att gilla läget. Och att skriva. Skriv, för Guds skull!

Samtidigt så kryper London allt närmare. Denna tanke som håller mig uppe när mörkret blir lite för tätt. Detta ord som vaggar mig till sömns när ögonen inte riktigt vill blunda. Snart är jag där. En ny erfarenhet, en ny start. Det här året är mitt och bokens år. Ditt år, G. I år ska vi bli klara, det lovar jag dig. Hör du det G, jag lovar dig det.

Jag vet att du har hört löften förut, men aldrig som de här. Allt är annorlunda nu. Jag är annorlunda. Och mitt i allt så ska jag hitta vem jag verkligen är och sedan skriva lite till. För det finns människor som tror på mig. Som stöttar mig och säger: Skriv! Som ger mig godkänt att sitta inne en hel dag framför datorn och låta tangenterna rassla under mina fingrar. Jag har inget som kan hindra mig nu. Precis som jag ville ha det. Och hjärtat svider och värker i bröstet men det är väl just så som det ska vara. Att man skriver som bäst när man är olycklig. Men är jag olycklig? Jag vet nog knappt svaret själv.

Så jag ägnar mig åt dig, G. Du och jag mot världen. Nu tar vi den med storm, G. Det här året ska vi förverkliga vår dröm. Du ska äntligen få liv, på riktigt. Du som varit min vän längre än någon annan och som aldrig lämnar min sida.

Vi reser till London, G. Du och jag.

Trettonde december 2011

Insåg just något mycket viktigt om N. Något som aldrig slagit mig tidigare. Hur mycket av mig själv som finns hos henne, hur en hel sida av mitt eget liv, både det yttre och inre, som ligger hos henne. Hon representerar en stor del av mig själv, en del som jag varken är stolt över eller uppskattar att jag har, men som ändå är en del av den jag är. Varför har jag aldrig märkt det förut? Jag behövde hjälp av S. Han har just förklarat det för mig. Han är klok, mycket klokare än jag, och har fått ta del av en helt annan sida av mig. Han och N är verkligen som dag och natt. Men ändå så beroende av varandra. Så oförmögna att fungera utan varandra.

Och allt jag tänker är på engelska. Något som gör det svårt då jag ska skriva ner det till manuset, jag har tänkt ut precis vad de säger och hur känslorna ska förmedlas på rätt sätt, men på fel spårk. Så då får jag börja översätta. Och ibland blir det helt enkelt inte lika bra. Jag hoppas verkligen att någon amerikan kommer vilja göra film på allt det här en vacker dag, och att han eller hon låter mig få vara med. Att jag på något sätt ska kunna få en chans att föra över filmen i mitt huvud till fler än bara mig själv. På jobbet lyssnar jag på musiken som jag önskar fick vara soundtracket till mina filmer och ser scenerna framför mig.
Det skulle bli så bra.

Fjärde oktober 2011 - Låt stå

De senaste veckorna har jag gått igenom min text från början till slut och rättat, klammrat, strukit, funderat och skrivit om. Och jag blir nästa galen på mig själv när jag märker att en så stor del av min text är fylld med: "Hon satte sig" "Han reste sig" "Hon gick ut genom dörren" "Han gick fram till fönstret" och så vidare och så vidare i all oändlighet. Det enda mina karaktärer gör är att sitta, stå, gå och prata. Blandat med lite miljöbeskrivning. Och hur kul är det att läsa på en skala?

Men vad gör man då för att bli kvitt alla dessa stå, gå och sitta? Jag tror att det bästa är att läsa igenom texten och fundera riktigt noga på om vartenda stå, sitta, gå behövs. Måste läsaren verkligen veta att karaktären sätter sig på stolen, eller är det oviktig information som ändå går att läsa in mellan raderna och som inte spelar särskilt stor roll för berättelsen? I så fall kan man lika gärna stryka det. Rakt av bara. Eller försöka skriva om scenen på något sätt.

Anlendingen till att mina karaktärer sätter sig och reser sig och går hela tiden är nog för att scenerna är så tydliga för mig. Jag ser allt, minspel, rörelser, you name it. Det är som en film i mitt huvud och jag vill försöka visa den så tydligt som möjligt för läsaren med hjälp av mina ord. Men sen är det ändå inte alls säkert att deras filmer blir precis som min. Och det gör ingenting. För det viktigaste i berättelsen är ju inte att läsaren ska veta att på sidan 198 så sitter karaktären först vid matbodrdet, för att sedan resa sig och gå till diskbänken. Nej, det viktigaste är ju att själva storyn kommer fram. Kärnan. Historien. Och den går framåt ändå utan dessa stå, sitta, gå.

Så nu blir det till att studera hur andra tar sig runt dessa onödiga ord i sina böcker, och sen ladda för ytterligare en genomläsning. Men först ska jag låta några nya ögon vila på texten.

Tjugoförsta juli 2011

Jag skriver ifrån köksgolvet medan mitt livs första sockerkaka står i ugnen. Lite premiär sådär. Katterna tycker att jag är underlig som är på deras nivå, den ena har lagt sig vid mina fötter, den andra var fram och nosade på mig innan hon gick sin väg. Jag skulle vilja skriva, men är fortfarande fast i ett stort stopp. Och kanske vet jag varför.

Häromdagen gick jag igenom det jag skrivit tidigare. Inte den löpande texten, boken, utan korta scener och utkast som ligger och väntar på att användas eller kastas bort. Så som jag alltid gör när jag inte kommer någon vart men ändå inte riktigt vill ge upp.

Och det slog mig, att jag är så jävla bra när jag är som bäst. Jag gillar mina egna texter när de håller en viss standard. När mitt språk flyter just så som jag vill och orden bara rinner ut ur fingrarna och in på rätt plats. Och det slog mig också att det är jag själv som sätter käppar i hjulet för mitt eget skrivande. Därför att jag inte accepterar annat än mitt absolut bästa. Och det är inte alltid jag är sådär bra. Inte alltid som det flyter sådär perfekt som jag vill att det ska göra. För min lägstanivå och bästanivå är miltals ifrån varandra, och under en lång tid nu har jag legat på lägstanivå. Hela projektet har gått på sparlåga, hankat sig fram på ren pin kiv. Jag är inte som bäst just nu. Åtminstone inte framför datorn.

Samtidigt så har några sidor och utkast växt fram för hand, med papper och pennan. Det är nästan lättare att skriva så. Det blir så kravlöst. Jag vet att jag inte kan gå tillbaka och ändra, sudda och lägga till så som man kan göra på datorn. Jag bara skriver på utan den där pressen att det måste bli något. Jag är fortfarande fast i ett dialogträsk, men det gör ingenting så länge det kommer ner på papper.

Jag måste väl lära mig att jag inte kan vara bäst jämt. Och att det är okej. Det går att gå tillbaka och fixa och ändra i efterhand. Jag har ju märkt det. Men då måste man ju ha ett material att gå tillbaka i. Så skriv nu, skriv för allt vad du är värd och bry dig inte så mycket om att orden inte gör riktigt så som du vill, att du inte riktigt kan tämja dem med din piska. Det kommer att lösa sig ändå. Jag har ingen deadline att jobba mot, jag kan ta det i min egen takt. Så låt det vara dåligt, låt det vara under bästanivå. Det är inte dåligt ändå.

Artonde februari 2011

Jag tror jag har kommit fram till en av anledningarna till varför mitt skrivande går så trögt. Förutom att jag är Miss Insecure och för det mesta hatar mitt skrivande och min story och bara ser refuseringar framför mig, så vet jag inte vilka det är jag skriver om. Förutom G och A så har jag ingen aning om vilka de andra karaktärerna är. Jag vet knappt hur de ser ut, än mindre vad som gör dem till de personer de är, vad de varit med om, hur de skulle reagear i olika situationer etcetra. Herregud, hur har jag kunnat missa det?

Här behöver skrivas personporträtt, och det inte bara för M, som fick mig att inse mitt misstag, utan för alla! Allt från kökspigor till trollkarlar måste få sin egen historia berättat, sitt utseende utmejslat och nedpräntat. Jag har missat ett av de viktigaste stegen i planeringen, kanske just för att det inte har funnits någon tydlig planeringstid i mitt arbete. Jag liksom bara började lite trevande och sedan fortsatte jag av bara farten. Och nu, 100 sidor senare, vill jag bara dunka huvudet i skrivbordet för att jag inte kommer någon vart.

Har nog Elizabeth George att tacka för att mina ögon äntligen öppnats för några av problemen som har gjort att mitt skrivande känns sjavigt. Jag vet vad jag måste jobba på nu, jag vet redan några ställen som jag måste gå tillbaka till och göra om. Var jag ska brodera ut, var jag ska flika in, var jag ska bygga vidare.

Så nu har jag några dagars bakgrundsarbete framför mig. Och dessutom är det helg, vilket, för min del, betyder minimalt med skrivartid. Nåväl, jag jobbar bäst i huvudet och inte framför datorn.

Håll ut, M, jag ska reda ut ditt liv också.

Tjugosjätte januari 2011

Internet. Ett litet steg framåt för min lycka, ett stort steg bakåt för min bok. Eller?

Nu kan jag trots allt kolla upp alla de där sakerna som står i fetstil inom parantes och bara väntar på att jag ska googla rätt på dem. Samtidigt så är risken stor för att det blir mer slösurfning än bokskrivande när jag sätter mig vid datorn. Fast ... jag skriver ju knappt något ändå. Och jag hatar mig själv för det. Här går jag på världens bästa skrivarlinjnen med världens bästa lärare och mentor som kan så sjukt mycket och som ger mig sjukt mycket bra feedback, och så kommer jag absolut ingen vart. Kanske rullar allt på när jag har fått min stora hundrasidorsrespons. Eller så gör det inte det.
Jag måste nog lära mig att skriva på tvång och inte enbart på inspiration. Det finns alltför lite av den varan i mitt liv för att jag ska kunna bli författare inom de närmsta tjugo åren.

Jag får helt enkelt lova mig själv att jag ska sätta mig ner och skriva, skriva, skriva, även om jag känner att det blir crap av alltihop. Men inte i morgon, för då ska jag jobba. Och på fredag ska jag också jobba. Sen är det helg, och då ska vi göra allt det där vi inte hinner göra på vardagarna, som att städa, tvätta, åka skidor och skridskor ...

En lista för alla som skriver en egen bok


Vad heter du? Linda

Hur gammal är du? Nitton år

Vad kommer din bok att handla om?
En ung kvinna som tvingas fly från sitt hemland på grund av krig, och försöker anpassa sig till ett nytt liv i ett nytt land. En fantasybok fylld med problem och konflikter ifrån vårt liv på 2000-talet, kort sagt. Boken är den första i en trilogi.

När kom du på bokidén?
Karaktärerna har funnits med mig sedan jag var omkring tretton-fjorton år och kom till då jag började rollspela på ett forum på internet. Sedan har de växt och gått sina egna vägar och bara väntat på att jag ska skriva deras historia. Nu har jag kommit tillräckligt långt för att jag ska känna mig redo att göra dem till lags.

När började du att skriva på boken?
Egentligen skulle man vän kunna säga att jag började redan då jag började rollspela för fösta gången, eftersom vissa av händelserna som utspelat sig i rollspelet finns med i boken, om än lite omarbetade. Men jag började skriva på riktigt då jag började på skrivarlinjen hösten 2009, och ska ägna hösten 2010 och våren 2011 åt att få den första boken färdig.

Hur många A4 har du skrivit? 44 sidor löpande text (Times New Roman, storlek 12). Sedan har jag X antal sidor med anteckningar och scener både till den första boken och de två andra i trilogin.

Hur ofta skriver du på boken? Nu var det länge sedan jag skrev på den löpande historien. Sommarjobb och skrivkramp har kommit emellan. Men den 8:e september börjar jag mitt andra år på Skrivarlinjen, och det året ska jag ägna enbart åt att skriva på boken, så då ska jag försöka skriva varje dag.

Hur skulle du beskriva huvudpersonen? Huvudpersonen, som jag här i bloggen kallar för G, är en mycket varm och godhjärtat människa som inte kan göra andra människor illa. Trots detta har hon upplevt mycket ondska i sitt liv. Hennes föräldrar omkomm då hon var liten och hon uppfostrades av en vänlig kvinna i sin hemby. Då hon var drygt tjugo invaderades ön hon levt på i hela sitt liv av soldater, och hon tvingades fly till fastlandet och starta ett nytt liv, och det är där min bok tar sin början.

Hur skulle du beskriva din bok med fem ord? Godhet. Ondska. Krig. Kärlek. Vänskap.

Vem/vilka har varit dina inspirationskällor? J.K Rowling och serein om Harry Potter. Den serien har betytt så mycket för mig. Likaså serien om Narnia och Maud Mangolds böcker, bland annat Mahognyögat, Kopparnyckel och de andra i serien. Sedan har indirekt Tolkiens Sagan om ringen påverkat mig mycket, även om jag aldrig läst böckerna. Alla dessa har inspirerat mig till att våga skriva en bok i fantasygenren.

Har någon hjälpt dig att skriva boken? Ja, mina fantastiska lärare och klasskompisar på skrivarlinjen. Och såklart mina rollspelskompisar som varit med och skapat vissa scener i boken. Utan deras hjälp och stöd skulle boken fortfarande bara vara en dammig vision längst bak i min hjärna.

Har någon hjälpt dig med research? Nja. Min bok utspelar sig i en värld som jag själv skapat, så det kan jag inte dirket påstå. Men flera av mina rollspelskompisar har gett mig mycket inspiration genom att delge information om andra fantasymiljöer och -folkslag.

Har du utvecklats under skrivandet? Absolut, men jag vill utveckals ännu mer. Jag tror att jag har mer att ge, jag måste bara hitta min stil och min berättarröst.

Vill du få boken utgiven? Absolut. För trots att tanken på att människor som känner mig ska kunna läsa min bok så är det min högsta dröm i livet att få en bok utgiven. Blir det inte min fatansytrilogi så blir det något annat.

Om du vill få den utgiven; kommer du att använda ditt eget namn? Självklart. Det här är mitt livsverk, och trots att jag har otroligt svårt att stå för min berättelse och att prata om den så vet jag att jag kommer att känna mig så stolt den dagen den står på hyllan i bokaffären.

- kopiera detta med listan -
Skapare: Jane / TheDiaryBitch.Blogg.Se

Förberedelser

Hur bestämmer man sig för att ta steget från att skriva för byrålådan till att satsa på att bli publicerad för den stora massan? Hur förbereder man sig mentalt inför det faktum att man ska gå från oläst till att eventuellt läsas av hundratals människor?

Mitt svar? Jag tror aldrig man kan förbereda sig till hundra procent. Jag har åtminstone inte gjort det ännu. Min författardröm är fortfarande i ett förstadium, där jag väntar på att se om det jag drömmer om att skriva är något som andra vill läsa. Men för mig handlar föreberedelserna om att våga låta andra läsa det jag skriver och att våga prata med andra om min historia och mina tankar och idéer kring den. Det är jättesvårt, och jag drar mig för att berätta om min dröm. När folk frågar: "Vad ska du bli när du blir stor?" vet jag inte vad jag ska svara. För ibland vågar jag inte säga som det är. Att jag vill bli författare. Att jag vill skriva. Bli publicerad. Bli läst.
Åh, denna skrämmande tanke att bli läst. Att andra ska sitta med mitt manus i handen och ha chansen att läsa och döma det. Att andra kan välja att älska eller hata mitt livsverk, min stora dröm. Det är det läskigaste jag kan tänka mig.

För tänk om berättelsen jag brinner för inte betyder ett dugg för alla andra? Tänk om de inte gillar mitt sätt att skriva eller mina karaktärer?
Eller tänk om de älskar det?
Vad gör jag då?

RSS 2.0