Här har ingenting hänt sen sist, här går dagarna och här går åren

Den är en underlig tid nu. Ett slags mellanting. Allting står och väger. Utanpå och inuti. Sommaren vägs mot hösten, ena dagen värme, sol. Andra dagen frost, minusgrader, råkall dimma. Kroppen har ännu inte vant sig. Den stickade tröjan är för varm. Tygskorna för tunna. Halsduken för tjock. Fingervantarna inte tillräckligt. 
 
Jag tycker mycket om hösten. Det är en tid för nystart efter sommarens lunk. För evigt förknippad med skolstart. Nya block och pärmar. Schema. Rutin. Och i det här står jag och väger, liksom utanför allting. 

Det är prick en månad sedan min senaste jobbardag. Och för varje dag som går glider jag mer och mer undan. Självförtroendet kanar stadigt utför. Jag vill så mycket, men det finns ingen plats. Jag kan så mycket, kan lära mig mer. Men var finns möjligheten? Var finns chanserna? Vart vänder man sig? 
 
Skrivandet känns ljusår bort. Jag har fallit ur sadeln så hårt, reste mig inte upp tillräckligt snabbt och återtog komandot. Nu är vägen tillbaka ändlöst lång. Och jag vet att jag borde ägna dagarna åt det. Alla dessa dagar i ingenmansland "mellan två jobb". Jag vet att det är det rätt att göra. 
 
Men det är tyst.
 
 

Det här är inget liv, det är ett sorgligt substitut

Måste skriva av mig lite. Om allt annat än om skrivandet.
 
Om smärtan måste jag skriva. Om att ständigt ha ont utan att någon vet varför. Om att vilja praktisera fyra dagar i veckan, 8 till 16, men bara orka tre, 8 till 14. Om att falla ihop innanför lägenhetsdörren. Om att ta av smilet tillsammans med mössa, jacka och skor. Här gör det bara ont. Men när läkaren och sjukgymnasten vrider, klämmer, böjer, töjer så känns det ingenting. Ingenting i jämförelse med det andra. Som känns varje dag, alla dagar, hela tiden. Det värsta är dagarna då det gör ont i händerna. När jag inte kan handarbeta, inte klappa hunden, inte skriva. För att det gör för ont. 

Hon känner efter om det här är att vara fri

Fan. En gång kvar i skolan, sen är det slut. Kanske för alltid. Och inte har jag tagit vara på det här året heller. Pissdåliga människa. Så vad gör jag nu? Pluggar vidare till nåt annat? Söker jobb? Men var hittar man sånt vår lilla kommun? Vem har plats för en sån som jag, som inte är någonting?Skriv klart boken, säger alla, så behöver du inte jobba sen. Så kan du bara sitta och casha in pengarna. Haha, jo visst. För det är ju så det funkar. Alla författare lever ju på sitt skrivande, särskilt unga debutanter. Jo hej du. Skriv klart boken... men om boken är skit då? Om kroppen skriker av prestationsångest så fort jag närmar mig högen med papper? Om jag vrider mig i ångest som får mig att vilja kräkas av att låta sambon läsa fem sidor? Om jag bara vill riva tvåhundra sidor i tvåhundratusen småbitar och bränna upp varendaste liten stavelse för att allt är fel, fel, FEL! Jag är ingen författare. Vem försöker jag lura egentligen? Vem är det jag upprättar detta skådespel för? Dra för ridån då, för pjäsen är slut. Här finns bara jag. En ingen. Och jag kommer aldrig att skriva några böcker. Inte någonsin.

Det är kasst nu

Jag hatar mitt projekt just nu. På riktigt. Jag funderar på att bara hiva ner alla de 209 sidorna i den digitala papperskorgen och ge upp. Så får jag hälsa till min lärare att tyvärr, det blev ingen långinlämning. Det blev ingenting alls.
 
Jag kanske inte ska bli fantasyförfattare. Jag kanske inte har anlag för det. Vem fan är jag att tro att jag ska lyckas dra ihop tre böcker på 300 sidor styck till en trilogi. Blä.
 
Början behöver skrivas om. Jag har en förlossning som satt igång men som jag inte vet hur jag ska avsluta. Stackars G måste hata mig som låter henne plågas såhär vecka efter vecka. Varje gång jag tycker att jag börjar komma någon vart så målar jag in mig i ett nytt hörn som jag sen måste försöka klättra ur eller helt enkelt vänta på att färgen ska torka så att jag kan gå vidare.
 
Så försöker jag byta och skriva på något av de andra projekten men ingenting känns lockande just nu. Ingenting funkar eller är roligt eller inspirerande.
 
Jag får skriva ihop ett CV och gå och söka jobb på ICA istället.

Fjärde juni 2011

Det kallas tvivel, det där som stör...

Tvivlet har satt in igen. Som alltid när jag inte skrivit på ett tag. Är det ens värt att fortsätta? Vad kommer alla dessa timmar att leda till? Vem kommer att vilja läsa det jag har skrivit? Vem kommer att förstå och uppskatta min historia? Hur ska jag kunna skriva en hel trilogi, och sedan ytterligare böcker efter det? Hur ska jag kunna hålla en röd tråd genom först en bok, sedan två uppföljare? Vilken förlag ska någonsin vilja ta i mitt manus?

Frågorna är många, tvivlet är stort. Vem är jag att höja rösten med pennans hjälp? Vem är jag att skriva ord som någon annan ska köpa och läsa? Vad har jag att komma med? Min historia är inte tillräckligt bra, inte tillräckligt spännande, inte tillräckligt tilltalande för den stora massan.

Om någon ändå kunde komma och dra historierna ur mig. De finns ju där inne, så gott som färdiga allihop. De bara väntar på att få komma ut, men jag har låst in dem och tappat bort nyckeln. Jag behöver en låssmed som kan öppna inspirationens dörr i mitt huvud och en röst som viskar i mitt hjärta att det här är vad du vill och borde ägna dig åt. Helhjärtat.

Men just nu finns bara tvivel.

Femtonde februari 2011

Jag har knappt öppnat Worddokumentet för boken på nästan en månad. Det är inte okej. Till mitt försvar får jag väl säga att jag har fyllt år, och att tid har gått åt till att baka och förbereda och hålla kalas. Men det är ändå ingen ursäkt för att inte ha öppnat dokumentet. Det finns ingen ursäkt.

Det vill sig bara inte. Livet vill inte falla på plats tillräckligt länge för att jag ska ha ro att sätta mig och skriva. Tankarna vill inte låta sig fångas annat än när jag befinner mig på platser där det är omöjligt att skriva ner dem. Och när jag väl har datorn framför mig så har det försvunnit. Varför har vi inte minneskort inopererade i hjärnan som vi kan spela in viktiga tankar och idéer på? Så mycket enklare livet hade varit då, särskilt för mig med mitt dåliga minne.

I morgon ska jag till skolan och få min 100-sidorsrespons. Det längtar jag efter. För just nu har jag så mycket distans till boken att den skulle kunna vara skriven av någon annan. Men jag försöker i alla fall, och det är väl tanken som räknas.

Åttonde februari 2011

Det är skit, skit, skit och mera skit som gäller. Här har inte mer än ett par ord skrivits på snart en månad, så priset för världens sämsta författare borde väl gå till mig. Eller, jag är ju ingen författare ens. Bara nån töntig wannabe.

LD (boken) och jag är helt enkelt inte sams just nu. Vi pratar liksom inte ens. Är det för att jag ligger inne med min 100-sidorsrespons hos min mentor eller är de för att jag är jag och saknar allt var självdisciplin heter? För att jag aldrig kommer att lyckas även om jag lägger all min vakna tid på skrivandet? För att jag helt enkelt aldrig kommer att bli tillräckligt bra, någonsin?

Fick hem boken "Skriv på!" av Elizabeth George häromdagen, så hoppas på lite tips och motivation när jag väl har tid och råd och ork och lust att öppna den.

Hoppas på goda ord och lite skrivarpeppning när jag återvänder till skolan på onsdag. På ork och lust att skriva. På självkänsla. Åh, denna självkänsla. Aldrig är den på min sida.

Don't play hide and seek

Det här går inte, G. Du måste sluta gömma dig för mig. Jag har bara till Maj på mig att skriva på boken, och utan din hjälp blir jag aldrig klar. Så fritt fram nu, G, och låt oss samarbeta så att vi kommer någon vart. Det är ju pinsamt att jag inte ens kommit upp i 100 sidor än. Inte för att det är sidorna som räknas, men du vet vad jag menar. Och du vet ju hur mycket annat som trängs i mitt huvud och vill bli skrivet, men din bok måste bli klar först.

Så kom igen nu, G, kom fram!

En vädjan till G

Sluta leka kurragömma med mig nu, G. Det är fritt fram för länge sedan. Ändå vill du inte riktigt visa dig. Det är frustrerande, jag kan känna hur du tittar på mig och känna hur nära jag är att hitta dig, men sedan glider du bara undan igen.

Varför gör du såhär mot mig, G? Håller du dig medvetet undan fram till den åttonde september? Tänker du överraska mig med tonvis med insipiration när jag återigen kopplar på hjärnverksamheten efter ett alltför långt sommarlov? För du får inte hålla dig undan för gott. Det har vi inte kommit överrens om. Men jag förstår om du måste vila, kära G. Ladda om. Hämta nya krafter. Ta hand om stora E och lilla E. Och umgås med M, såklart. Och jag förstår om du saknar alla dina vänner, det gör jag med, och jag lovar dig att vi ska träffa dem igen så snart jag har en fast internetanslutning.

Så kom fram snart, G, för jag börjar bli otålig. Vi måste jobba i team det här året, du och jag. Hjälpas åt att skriva ner vår historia. För det här är din bok, G. Inte E's. Inte L's. Inte S och N's. Din bok. Om din kamp och ditt liv.

Så låt oss sammarbeta nu, G. Tillsammans kommer vi att göra något bra av det här.

Skrivkramp

Har för tillfället fastnat i det ack så förrädiska 50-sidors-syndromet (hjälp, hur skriver man det på ett korrekt sätt?). Boken har kommit igång, storyn börjar ta sig, och mitt i allt så börjar jag tvivla på mig själv. Är det här verkligen värt att satsa på? Kommer det någonsin att bli så som jag har tänkt mig? Kommer någon vilja läsa det här? Håller storyn? Är den tillräckligt spännande, rolig, intressant, välskriven? Är det inte lika bra att lägga ner alltihop?

Just nu behöver jag en rejäl spark i arslet. Någon som säger åt mig att forstätta kämpa, fortsätta skriva. För jag vet ju inte förrän allting är nere på pränt om det är något att ha eller inte. Historien tar nya vägar hela tiden - tanken är inte densamma hela vägen från huvudet ut i fingertopparna. Den hinner ändra sig, vrida sig undan, ta nya vägar. Därför måste jag fortsätta skriva, annars får jag ju aldrig veta vad historien och karaktärerna vill med mig.

Jag väntar på säkerhetsögon till min virkade G. Sen kan hon sitta här på skrivbordet och stirra på mig med sina ljusblå ögon och övertala mig att skriva, skriva, skriva. Hon ska få motivera mig i sommar, i väntan på skrivarutbildningen i höst.

RSS 2.0