So come hearts that are scared and alone

Hösten är här. Min tid. Fast det borde vara tvärt om, att man känner livet i sig om våren när allting knoppas och brister, så har hösten alltid varit min tid. När allting sätter sig igen. Stillar sig. Jag får krypa in i halsdukar och stickade tröjor och raggsockar igen. Kylan flyttar in i min kropp och varje dag handlar om att hålla den stången. Ett mission impossible. Men ändå ett uppdrag. 
 
Och den där kroppen sen. Som om den inte var köldskadad och vek redan innan. Än värre nu. Minus tio kilo visar vågen. De första fem rasade av inom loppet av ett par månader. När allting föll isär samtidigt som kroppen fyllde lungorna med luft för ett sista illvrål på hjälp. Att det här håller inte. Du är ju inte frisk. Nu, med ny allergikost börjar den må bättre. Vara medgörlig, för första gången på jag vet inte när.
 
Men de där restriktionerna. De för med sig helt andra problem. Och vågen forstätter att visa på förlust, förlust. En kropp som redan innan var liten. Nu är det bara höftben och nyckelben och revben i en enda salig röra. Kläder som inte passar längre. Helt nya storlekar att utforska på hyllorna i butiken. Inte passar väl den här mig, det kan jag väl aldrig tro? Men jo, visst. Kanske rent av en storlek mindre. Vansinne.
 
Och mitt i allt möter jag min egen blick och min egen kropp i spegeln och känner nån slags segerrus. För om Hollywood och media fick bestämma skulle de bejubla mig ur allsköns vinklar. Tala om att jag är så rätt, så rätt. Och det sitter ju där, inpräntat i en sedan urminnes tider. För smal och lycklig är ju siamesiska tvillingar, eller hur? Den ena hänger ihop med den andra. Win-win. 
 
Hade någon sagt till mig för ett år sedan att jag skulle kunna bli av med tio kilo inom loppet av några månader så hade jag jublat av lycka. För då trodde jag på illusionen. Att det var lösningen på alla problem. Smalare = lyckligare = bättre. 
Bullshit.
Jag synar bluffen nu.
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0