As deep as the hue of red wine

Ja, vad säger man egentligen?
 
Var börjar man ens. Såhär månader, ljusårslånga, sedan sist? I ett helt nytt liv står jag nu. Ett helt annat än det jag var i då jag senast knapprade ner några rader här. 
 
Det där jobbet, det som jag längtade efter, det infann sig. Som genom ett trollslag, kan man säga. Tillfälligheter som lades i hög på varandra och som förvandlades till precis just det jag önskade mig. Ett fast jobb. En heltidstjänst. Som precis just det jag nu är. Är det inte fantastiskt, egentligen?
 
 
 
Sen var det ju det där andra. 
 
Det som inte är mer.
 
Det som tog slut. 
 
Den där sprickan som jag envetet tvingar att fortsätta hålla samman, för rämnar den så rämnar jag. Och jag vill inte det. Så jag pressar sidorna mot varandra, håller näsan över vattenytan och säger allt är lugnt, det går bra.
 
Men under ytan paddlar jag frenetiskt för att inte sjunka.
För att inte tänka. 
För att inte krossas av det faktum att vi inte är något mer. 
 
Att det bara är jag nu.
 
Det var ju inte såhär det skulle bli. Inte såhär alls.
Men det blir nog bra, ska ni se. Jag vill tro det. Jag klamrar mig envist fast vid att det blir så.
Och med en fantastisk lägenhet som väntar på mig och som jag kan fylla med allt som är jag så känns det faktiskt okej. Jag är okej. 
 
I'm alright, I'm alright.
It only hurts when I breath. 

RSS 2.0