I need the sun to break

Hej igen.
 
Minns ni mig?
 
Knappt? Det var väl det jag förstod.
 
Men här är jag. Vid liv. I allra högsta grad vid liv. Vissa dagar mer än jag kanske någonsin varit. Trots att dagarna är vakna, jobba, äta, sova. Men jag lever. Och jag mår bra. Riktigt bra. Jag är tacksam och glad och trevlig och allt det där. På riktigt. Genuint.
 
Och där emellan så älskar jag, och hatar. Jag skrattar och jag gråter. Jag längtar och jag saknar. Jag fördömer och berömmer. 
 
Jag lever, helt enkelt.
 
Och det var väl mest det jag ville säga. Att jag lever. Att jag är okej.
 
Att den där lägenheten är det vackraste jag vet och att jag fortfarande inte riktigt greppat att den är min. Att jag får bo här. På riktigt. 
 
Till vem jag skriver det här vet jag förstås inte. Kanske inte till någon alls. Kanske till mig.
 
Eller kanske till dig, G. Jag lever, hör du det? Och jag vet att du också lever. Långt, långt där inne i mig har du ditt bo. Du och alla de andra. Där har ni byggt ett evighetside att vila i, trofast. Jag älskar er för det. Och snart kanske jag kan höra tystnaden igen. Och i tystnaden höra er. Jag hoppas det.
 
Men det där livet alltså. Vad fint det är. Vad fint det är att känna lycka, glädje, pirr och skratt. Istället för ångest och oro och att man inte duger. 
 
Tänk att jag kan få känna såhär. Lilla jag.
 
Som har blivit stor. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0