Här har ingenting hänt sen sist, här går dagarna och här går åren

Den är en underlig tid nu. Ett slags mellanting. Allting står och väger. Utanpå och inuti. Sommaren vägs mot hösten, ena dagen värme, sol. Andra dagen frost, minusgrader, råkall dimma. Kroppen har ännu inte vant sig. Den stickade tröjan är för varm. Tygskorna för tunna. Halsduken för tjock. Fingervantarna inte tillräckligt. 
 
Jag tycker mycket om hösten. Det är en tid för nystart efter sommarens lunk. För evigt förknippad med skolstart. Nya block och pärmar. Schema. Rutin. Och i det här står jag och väger, liksom utanför allting. 

Det är prick en månad sedan min senaste jobbardag. Och för varje dag som går glider jag mer och mer undan. Självförtroendet kanar stadigt utför. Jag vill så mycket, men det finns ingen plats. Jag kan så mycket, kan lära mig mer. Men var finns möjligheten? Var finns chanserna? Vart vänder man sig? 
 
Skrivandet känns ljusår bort. Jag har fallit ur sadeln så hårt, reste mig inte upp tillräckligt snabbt och återtog komandot. Nu är vägen tillbaka ändlöst lång. Och jag vet att jag borde ägna dagarna åt det. Alla dessa dagar i ingenmansland "mellan två jobb". Jag vet att det är det rätt att göra. 
 
Men det är tyst.
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0