Det här är inget liv, det är ett sorgligt substitut

Måste skriva av mig lite. Om allt annat än om skrivandet.
 
Om smärtan måste jag skriva. Om att ständigt ha ont utan att någon vet varför. Om att vilja praktisera fyra dagar i veckan, 8 till 16, men bara orka tre, 8 till 14. Om att falla ihop innanför lägenhetsdörren. Om att ta av smilet tillsammans med mössa, jacka och skor. Här gör det bara ont. Men när läkaren och sjukgymnasten vrider, klämmer, böjer, töjer så känns det ingenting. Ingenting i jämförelse med det andra. Som känns varje dag, alla dagar, hela tiden. Det värsta är dagarna då det gör ont i händerna. När jag inte kan handarbeta, inte klappa hunden, inte skriva. För att det gör för ont. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0