Första raderna ur min bok

Håll i er, och var snälla, för det här är första gången jag bjuder på något ur min bok. 
 

Prolog

 

Bruset.

 

Hon kände sanden under sina bara knän. Gräset mot sina handflator. Och bruset, det var inte längre lika överväldigande. Här fanns ett annat ljud. En viskning. Vinden som grep tag i kvistarna på en liten buske och piskade dem mot klipphällen.

 

Hon öppnade ögonen. Lyfte huvudet och skakade den vita luggen ur ansiktet. Framför henne stack mörka klippor upp ur det korta, vindpinade gräset. En annan nyans än blått, blått, blått. Hon sjönk ner mot marken och rullade över på rygg. Ovanför hennes huvud slocknade den sista strimman solljus i samma stund som den första stjärnan tändes. Om hon lyfte på huvudet såg hon havet.

 

Havet.

 

Det enda hon sett i flera dagar. Oändliga, brusande vågor utan slut.

 

Nu var hon framme.

 

Hon tyckte sig se en liten, brinnande låga långt där borta vid horisonten. Men det var bara inbillning. Så långt kunde hon inte se.

 

I stället slöt hon ögonen och hängav sig åt sömnen. För första gången på fem dygn.

 

Det här var hennes hem nu. 


Att bryta tystnaden

Dagar, veckor, månader av tystnad. Livet har hänt här emellan. Minst sagt.
 
Sjukskrivning. Praktikplats. Skoldagar. Kattunge. Skolslut. A-betyg. Jobb. Sommardagar. Arbetslöshet. Och så extrajobb. Och allt där emellan. En mycket fin semstertid med sambon, en mycket välbehövlig tid. Nu ser jag fram mot hösten. Kanske min första skolfria höst sen förskolan. Bortsett från ett industriarbetarår.
 
Kanske är det nu det är dags. Dagarna mellan extrajobbtimmarna som jag ska skriva. Skriva så att fingrarna blöder och tangenterna flyger och historien galloperar ut ur mig. Det vore något det. 
 
Det ligger och gror inom mig. I samma stund som skolan slutade så började det där fröet att sticka upp sina första, synliga små bladämnen ovanför den kompakta jordytan och kisa mot solen högt där ovanför. Är det dags nu? Är det verkligen min tur nu?
 
Ja, jag tror det. Jag hoppas det. För den där sticklingen börjar ta plats, veckla ut sina hjärteblad och suga i sig näring. Tankarna börjar gå av sig själva. Jag hör hur hon tassar bredvid mig igen. Jag hör hennes barfota fötter följa mig genom lägenheten. Välkommen tillbaka, G. Jag har saknat dig. 
 
Handen håller hon tätt sluten. Hon visar mig sin knutna näve och jag ser i hennes ansikte att hon bär på en hemlighet. Något hon har sparat på och vårdat det här året. Det här året som jag har vigt åt blommor istället för skrivandet. Hon visar mig sin slutna hand och hon viskar: snart, snart. Snart ska jag visa dig vad jag har hittat. Vad jag har skapat. Vad jag har vårdat så ömt längst inne i ditt hjärta. Jag har varit tyst, men aldrig borta. Vi har varit här hos dig hela tiden. Det vet du väl?
 
Hon börjar bli redo. Så jag kan inte vara sämre. Och vad är bättre än att bryta tystnaden med en trumpetstöt, ett illvrål, ett skrik. Ett lyckotjut. Ett höstskrik. 
 
Det är dags att våga nu. Dags att chansa. Dags att kasta mig ut och lägga mig platt. Och sen resa mig. 
 
Senare kommer en del av boken. Den allra första delen. 
 
Gör er redo. 
 

RSS 2.0