Varför lät du mig gå vilse

Det känns som om det var miljarder dagar sedan jag skrev här senast. Kanske är det också så. Eller så känns det bara så för att den människan som skriver här nu är någon helt annanstans än hon som skrev här innan.
 
Just nu sitter jag på ett internatrum i Töreboda. Helt ensam, den enda som är och får vara kvar här över helgen. Alla dessa mil hem ger mig dispans.
 
Florist är jag på väg att bli. Och det känns bra ända in i maggropen så det är väl så det måste bli. Så det ska vara. Kreativiteten finns där, och vad är väl bättre än att få pyssla och hålla på mest hela dagarna.
 
Skrivandet har legat inkapslat i istidsis i många, långa månader. Men ikväll, på ett ensamt rum på ett tyst internat, hörde jag rösterna igen. De har varit där förut, smygit sig på ibland och överrumplat mig. Mestadels på engelska av någon outgrundlig anledning. Allt som oftast i bilen på väg till praktiken. Just när jag inte kan stanna upp och släppa fram dem och skriva ner dem.
 
Men så ikväll, under en kort promenad i solnedgången, så bjöd jag in dem och de kom och de stannade. L kom först, tillsammans med sin mor. Henne har jag inte talat så mycket med, så det var intressant att se vad hon hade att säga. Vad hon hade att säga honom. Sen kom även lilla E. De är barnen som är närmast, som helst vill bli skrivna. De har inte hunnit tröttna på mig än såsom G verkar ha gjort. Hon vet att vi hittar tillbaka någongång, någonstans. Att i något liv måste vi bli sams, hon och jag, och reda ut allt det här. Men det är inte nu.
 
Så jag skrev några sidor. Bara rakt upp och ner. Ur S hjärta via mina fingrar ner på tangenterna. Befrielsen i att finna orden igen, efter så lång tid.
 
Sedan gjorde jag som jag alltid gör. Rotade i arkivet. Alla de små scenerna och utkasten som kommit till under dagarna och åren. Ögonblicksbilder, känslor, konversationer. Och jag både ryser, skrattar och nästan gråter. Jag kan nog ändå. Jag är nog bra ändå, när jag vill.
 
Nu återstår bara att se vad som händer. Blommorna kommer först. Och han och hunden. Men kanske att jag släpper in alla mina hjärnvänner lite mer nu. Låter dem blomma också. Vi kan väl leva i symbios, allihop.
 
Men G, hon får nog snällt vänta. Kanske får hon en nystart, en helt blank sida, ett tomt dokument en dag. Men först ska jag lyssna på barnen, för det är de som talar nu. Och jag tänker inte tysta dem.
 
Låt barnen komma till mig.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0