Tjugonde mars 2012

Tystnad. Fullständig tystnad. Jag har glömt hur det känns. Har kanske aldrig kännt det tidigare. Men det är så det är. Tyst. Ljudlöst. Ekande tomt. Var har ni gått?

Men jag delar det lilla jag lyckats få ur mig. För första gången, så be kind. Ingenting om ingenting, men ändå.

Och känslan när han ligger med huvudet mot mitt bröst och min ena hand vill strypa honom och den andra vill stryka hans hår. När hatet börjar i magen men förvandlas till kärlek på väg förbi hjärtat. När han slår mig i bitar med sina ord men gör mig hel igen med sina kyssar och när han älskar mig tills jag inte längre vet varför jag inte alltid har älskat honom. Och det är så lätt att vara i hans famn om natten när mörkret gömmer våra misstag, men så svårt att dölja hatet när morgonsolen påminner mig om vem de är som håller mig så hårt i sina armar. Och jag vet inte om han håller mig fast eller bara håller sig kvar. När ett främmande par ögon dömer våra gärningar och de inte går att rättfärdiga eller bortförklara.

Trettonde mars 2012

Jag har skrivit. En handskriven A5-sida på något som inte är något. Men det är mer än vad jag har fått ur mig på en hel månad. Man får vara glad åt det lilla. Kanske ska jag försöka bryta trenden med att ligga i sängen till den här tiden på dygnet och i stället kliva upp och försöka få ur mig några ord. För fastän G tycks ha lämnat mig så kanske jag kan locka fram N. Det vore inte dumt, jag behöver lite jävlar-anamma just nu.

Sjunde mars 2012

Jag har märkt att de flest av mina skrivarvänner räknar ord i sina manus. Något som jag själv aldrig brytt mig om eller ens tänkt på att man kan göra. Men det kanske är bra? Något annat att stirra in sig på än sidnummer? Så here we go, mitt manus har hittills:

152 sidor
43 612 ord
192 556 tecken (utan blanksteg)

Där ser man. Om jag ska tolka dessa siffror som bra eller dåliga vet jag i och för sig inte. Projektet har ju pågått under ganska lång tid så jag hade ju önskat att där hade funnits mer. Att jag varit närmare slutet.
Men tänk om jag skulle räkna in alla de otaliga timmarna jag spenderat med dessa karaktärer i andra former? På forumet till exempel. De har trots allt funnits med mig sedan jag var fjorton. Jag vill inte ens tänka på hur mycket material som har formats kring dessa påhittade människor och alver och halvalver och dvärgar och trollkarlar och allt vad de nu är.

Och allting började med G. Som av en slump. Och hade det inte varit för X och alla de andra så hade jag inte varit där jag är idag. Jag har alla mina fina rollspelskompisar att tacka för att de här böckerna. Utan dem hade jag inte varit här idag.

RSS 2.0