Femtonde januari 2012

En av mina största rädslor inför ett eventuellt författarskap är vad människor i min närhet ska tänka om mig när de läser min bok. Inte vad de ska tycka om boken alltså, utan om mig som person. Författaren bakom alltihop. För jag vet att mina "kollegor" på skrivarlinjen vet att skilja på vad som är fiktion och nedskrivet och vem personen som skrivit ned alltihop är. Att bara för att någonting händer i boken så betyder det inte att det nödvändigtvis har hänt mig och så vidare.

Men hur är det med dem som känner mig, men inte mitt författarjag? Kommer de att kunna skilja på det jag fantiserat ihop och beskriver i boken från det jag själv upplevt i mitt liv. För det är långt ifrån allt som jag tagit ifrån egna erfarenheter. Sedan är det klart att man lägger in vissa bitar ifrån sitt liv. Vissa känslor, ögonblick, tankar, åsikter och så vidare. Men det finns så otroligt mycket mer som egentligen är rent påhitt.

Jag oroar mig till exempel över vad mina föräldrar ska tänka ifall jag beskriver karaktärer med dålig uppväxt, frånvarande föräldrar etc. Kommer de att tro att det betyder att jag, författaren, har haft en dålig barndom? Eller kan de skilja mitt eget liv ifrån mina karaktärers fiktiva liv? Jag hoppas verkligen det.

Sedan slås jag ibland av vilka likheter mina karaktärer har med mig som författare, ibland helt omedvetet ifrån min sida. För lite av sig själv pyttsar man ju alltid in, det går inte att komma ifrån. Både mina bra och dåliga sidor får komma fram i text, men smälts ihop med en hel hög med påhittade saker. Och det är väl det som är tjusningen med att skriva. Att man får skapa nya liv och människor och ge dem den bakgrund och framtid som man själv vill att de ska ha. Man vårdar dem och man plågar dem och man känner med dem som om de vore alldeles här intill.

För visst bär man dem nära sitt hjärta, håller dem i handen som om de satt bredvid en på stolen.
Eller hur, G?

Trettonde januari 2012

Det känns så himla bra att kunna dra till med ett lyckoskrik såhär på fredagen den trettonde. Men jag blir så himla glad på mig själv och min hjärna som trixar och fixar med historien utan att jag ens är medveten om det.

Långt inne i mitt huvud finns ett litet rum som är fyllt till bredden med allt vad bokplanerna heter. Dörren till det där rummet står allt som oftast på glänt, så att små, små fragment kan smita ut och virvla runt med allt annat som rör sig i mitt huvud dagarna i ända. Trevligt, men svårt att riktigt få grepp om då det allt som oftast är lösryckta trådar som passerar förbi. Men ibland öppnas den där dörren på vid gavle och allt som legat där inne och mognat väller fram, skjuter allt annat åt sidan och uppslukar hela mitt väsen med full kraft.

Oftast öppnas den där dörren när jag absolut inte har tillfälle att till fullo njuta av den storm av idéer som finns där innanför. Som när jag är på jobbet eller sitter i bilen utan penna och papper eller när jag precis, precis ska till att somna och är för trött för att knäppa på lampan och skriva ner dem.

Men så ibland väljer den att öppna sig vid precis rätt tillfället. Just som jag slagit upp datorn och har ett blankt dokument framför mig. Och då är det bara att skriva, för orden faller rätt av sig själva. Och för varje mening ler jag lite mer för i mitt inre har jag tagit mig förbi alla hinder och svårigheter som jag tampats med så länge. Lösa trådar knyts ihop till en sagolik väv och allt strålar samman på precis rätt sätt.

Det är sådana dagar som det är roligt att skriva. Fler av den varan, tack.

Nionde januari 2012

Jag har utlovat tio färdigskrivan sidor till helgen. Så nu är det bara att sätta fart och skriva för brinnande livet. Men känner jag mig själv rätt så kommer jag att sitta här på fredag kväll och panikskriva. Jag fungerar nog bäst under riktigt press. En vecka är för lång tid. Så till nästa gång ska jag utlova tio sidor till nästa dag.

Men jag är ju så nära nu. Så nära den där scenen som jag längtat efter att skriva. Men den har inte riktigt mognat än. Kanske får jag skörda den för tidigt, och sedan bygga på den allt eftersom. Det är ju faktiskt fullt tillåtet, även om jag har svårt för det. Det måste inte vara perfekt från början, man får gå tillbaka och ändra och snygga till och klamra och stryka och ibland till och med ge sig själv en klapp på axeln och säga: Bra jobbat, det där fick du till på första försöket.
För jag kan när jag vill. Ibland rinner orden ut på rätt ställe redan från start. Det är de scenerna som har fått mogna riktigt länge. Som skördas vid precis rätt tillfälle.

Jag önskar bara att mogningstiden inte varade i flera år.

Usch, det tar emot att göra G illa. Men jag måste ju. Jag har bestämt det så. Förlåt mig, G, att jag har dikat ett så grymt öde åt dig. Jag ska rätta till allting i slutändan.

Sjätte januari 2012

Det var väl såhär jag ville ha det.

Singel och arbetslös, med all tid i världen. Och helt plötsligt vet jag inte om det verkligen var så jag vill att det skulle bli. Men här är jag nu. Så det är väl bara att gilla läget. Och att skriva. Skriv, för Guds skull!

Samtidigt så kryper London allt närmare. Denna tanke som håller mig uppe när mörkret blir lite för tätt. Detta ord som vaggar mig till sömns när ögonen inte riktigt vill blunda. Snart är jag där. En ny erfarenhet, en ny start. Det här året är mitt och bokens år. Ditt år, G. I år ska vi bli klara, det lovar jag dig. Hör du det G, jag lovar dig det.

Jag vet att du har hört löften förut, men aldrig som de här. Allt är annorlunda nu. Jag är annorlunda. Och mitt i allt så ska jag hitta vem jag verkligen är och sedan skriva lite till. För det finns människor som tror på mig. Som stöttar mig och säger: Skriv! Som ger mig godkänt att sitta inne en hel dag framför datorn och låta tangenterna rassla under mina fingrar. Jag har inget som kan hindra mig nu. Precis som jag ville ha det. Och hjärtat svider och värker i bröstet men det är väl just så som det ska vara. Att man skriver som bäst när man är olycklig. Men är jag olycklig? Jag vet nog knappt svaret själv.

Så jag ägnar mig åt dig, G. Du och jag mot världen. Nu tar vi den med storm, G. Det här året ska vi förverkliga vår dröm. Du ska äntligen få liv, på riktigt. Du som varit min vän längre än någon annan och som aldrig lämnar min sida.

Vi reser till London, G. Du och jag.

RSS 2.0