Tjugoåttonde februari 2012

Jag önskar att jag kunde skriva, men nej. Det är knäpptyst. För första gången på jag vet inte hur länge. De har packat ihop och stuckit, G och alla de andra. Var de är vet jag inte, kanske blev de kvar i London. Men här hos mig är de i alla fall inte.

Kanske är det mitt fel. Kanske är det jag som har låst in dem någonstan och nu glömt bort var jag gömde dem. Kanske räcker det med att jag går de femtio meterna över till min gamla skola och till mina älskade lärare så att de kan hjälpa mig att hitta dem igen. De brukar vara bra på det.

Men jag är ett enda stort tvivel. Hela min varelse är ett enda stort tvivel just nu. Och ur tvivel föds inga böcker, inte ens en endaste liten strof. I alla fall inte här. Livet som gick i dubbel hastighet har kommit till ett tvärt stopp. Tvärnit. Så nu är jag fast här ett tag. Tills allting börjar snurra igen. Till dess är jag en liten människa i en stor värld som jag aldrig riktigt kommer bli sams med. En värld som jag inte riktigt vet min plats i. Än.

Så förlåt mig, G. Du är välkommen tillbaka så snart du har lust.

Tjugoandra februari 2012 Om att äga böcker

Bokrean börjar idag. Nu när jag har så nära till stan borde jag gå och ta mig en titt. Eller kanske inte?

Jag har tänkt på det där med att äga böcker. Hur stort behov har jag av det? Ganska litet. Jag menar, jag är ung, jag kommer säkert att flytta en himlas massa gånger. Och böcker är så himla tungt och olämpligt att ha i flyttlådor. Dessutom äger jag inte ens en bokhylla. Så var ska jag förvara dem?

Och det går ju att låna böcker helt gratis. Jag kan lika gärna utnyttja det. Visst, det är något visst med att köpa en bok, att äga den. Men jag äger hellre en bok som jag vet att jag tycker är bra och vill läsa igen, än tretton böcker som jag ändå inte riktigt gillade och som sedan bara ska stå och samla damm.

Sen, när jag har ett hem med plats för ett skrivarrum med bibliotek, då ska jag samla på böcker. Från golv till tak. Men just nu, på 36 kvadratmeter utan bokhylla, får det duga med biblioteket.

Förutom när det gäller Game of Thrones. Dem ska jag köpa, för smidighetens skull. För i min nuvarande lästakt måste jag låna om den tjugo gånger om för att ta mig igenom 800 sidor. Och så vill jag läsa dem på engelska. Det får bli mitt nästa köp, resten får bibblan stå för.

Sjuttonde februari 2012

Och så skulle jag ju skriva. Men var ska jag finna tid till det? För här flyttas det och träffas trevliga människor till höger och vänster. Men sen, sen. När livet har kommit till rätta igen. Då ska jag skriva.

När inte alla papper och block och pennor och grejer ligger i flyttlådor längre. När skrivbord och stol och lampa och dator kommit på plats i mitt första, alldeles egna hem. När berg-och-dalbanan stannar till och jag får en chans att kliva av och andas ut.

Men just nu vill jag åka några varv till. Bara för att livet är så fruktansvärt bra där uppe på toppen, för att det killar sådär härligt i magen när jag med lyfta armar åker fort-fort-fort ner. För att människorna omkring mig är så fruktansvärt fina att jag inte har armar långa nog att krama dem med. För att jag njuter av mitt liv. Äntligen.

Så sen ska jag ta tag i boken. Mota ångesten åt sidan och försöka skriva. Försöka. Och när skrivlusten tryter har jag närmare än någonsin till bästa Kerstin och Mia. Bara det gör livet ännu lite finare.

Så so long så länge, nu ska jag flytta och leva och andas och skrika några lyckoskrik. Sedan ses vi igen.

Nionde februari 2012

Nej, jag ljuger. Det har varit tionde februari i hela fyra minuter. En timme och fyra minuter i Sverige. Men det blundar jag för nu.

För ja, jag är i London nu. Tror fortfarande inte riktigt att det har sjunkit in, kanske slår det mig först när jag är tillbaka hemma igen. Det är intensivt och roligt och lärorikt och jobbigt och allt på samma gång. Som med skrivandet med andra ord. Även om jobbigheten är överrepresenterad i mitt skrivande just nu. Det och tvivlet. Detta förbannade, jävla tvivel som Winnerbäck skrivit en hel sång om. Om jag kunde skulle jag knyckla ihop det till en hård, liten boll och drämma det så hårt i papperskorgen att det blev hål i golvet.

Men det kan man ju inte göra.

Så jag jobbar på. Suger i mig av all input och feedback som jag får. Bygger långsamt ihop det itusågade pusslet som är jag med varje litet positivt ord. Plockar bort dubbelt så många bitar så fort det blir motigt. Skrattar och hurrar ena dagen för att nästa gråta och slita mitt hår.
Är inte det passion så vet jag inte vad.

Nu ska här sovas. Jag har läxa till i morgon. Sista dagen med kursen är det dessutom. Det har gått äckligt fort.

Andra februari 2012

Det närmar sig. Med stormsteg. På lördag sitter jag på ett plan till London. Hur sanslöst är inte det egentligen? Jag har då inte fattat det än. Så idag har jag gått igenom texten igen och ska till att renskriva innan den ska printas ut på nytt. Det kan vara skönt att göra det med jämna mellanrum, det är så mycket lättare att peta i texten när man har den framför sig på papper än som ett enda, långt dokument på datorn.

För så mycket skrivet har det inte blivit den senaste tiden. Annat har kommit emellan. Som planering inför resan och en stundande flytt när jag kommer tillbaka till Sverige. Livet börjar arta sig igen. Bitarna faller på plats och lyckan spränger i bröstet. Men jag hoppas på mängder av skrivarlust i London, och att den håller i sig när jag kommer hem. För det är ju en skrivarlägenhet jag ska flytta till, som har inhyst inte mindre än två av mina gamla klasskompisar. Orden sitter i väggarna på det stället, helt enkelt. Det gäller bara för mig att fånga dem.

RSS 2.0