Tjugosjunde oktober 2011

Jag önskar att jag hade tid att skriva. Att inte jobb och vardagssysslor tog upp all min tid. Att jag inte var för trött för när alla måsten är undanröjda. Att min inspiration ville infinna sig när jag sitter hemma framför datorn istället för när jag står vid en maskin och tillverkar lådor och inte har möjlighet att ta tillvara på den fullt ut. Jag önskar att pengar inte var det som styrde. För vore det inte så, då skulle jag sitta hemma och skriva, skriva, skriva istället för att jobba. Inte för att jag inte trivs med mitt jobb, utan för att det stjäl för mycket tid. Tid som jag önskar att jag fick lägga på min bok.

Jag vill bli klar. Jag vill pröva mina vingar. Jag vill se om det bär och om det kan bli något. För tänk ändå om jag kunde leva på skrivandet. Slippa ett sju-fyra-jobb och istället kunna ta dagen som den kom. Skriva istället för att sköta en maskin eller sitta i en kassa eller vända papper på ett kontor. Jag är inte skapt för sånt. Inte egentligen. Men jag gör det, för pengarnas skull. För att världen inte snurrar utan de där förbannade pengarna.



Om jag ändå fick råda över min egen tid. Men det får jag inte.

Fjärde oktober 2011 - Låt stå

De senaste veckorna har jag gått igenom min text från början till slut och rättat, klammrat, strukit, funderat och skrivit om. Och jag blir nästa galen på mig själv när jag märker att en så stor del av min text är fylld med: "Hon satte sig" "Han reste sig" "Hon gick ut genom dörren" "Han gick fram till fönstret" och så vidare och så vidare i all oändlighet. Det enda mina karaktärer gör är att sitta, stå, gå och prata. Blandat med lite miljöbeskrivning. Och hur kul är det att läsa på en skala?

Men vad gör man då för att bli kvitt alla dessa stå, gå och sitta? Jag tror att det bästa är att läsa igenom texten och fundera riktigt noga på om vartenda stå, sitta, gå behövs. Måste läsaren verkligen veta att karaktären sätter sig på stolen, eller är det oviktig information som ändå går att läsa in mellan raderna och som inte spelar särskilt stor roll för berättelsen? I så fall kan man lika gärna stryka det. Rakt av bara. Eller försöka skriva om scenen på något sätt.

Anlendingen till att mina karaktärer sätter sig och reser sig och går hela tiden är nog för att scenerna är så tydliga för mig. Jag ser allt, minspel, rörelser, you name it. Det är som en film i mitt huvud och jag vill försöka visa den så tydligt som möjligt för läsaren med hjälp av mina ord. Men sen är det ändå inte alls säkert att deras filmer blir precis som min. Och det gör ingenting. För det viktigaste i berättelsen är ju inte att läsaren ska veta att på sidan 198 så sitter karaktären först vid matbodrdet, för att sedan resa sig och gå till diskbänken. Nej, det viktigaste är ju att själva storyn kommer fram. Kärnan. Historien. Och den går framåt ändå utan dessa stå, sitta, gå.

Så nu blir det till att studera hur andra tar sig runt dessa onödiga ord i sina böcker, och sen ladda för ytterligare en genomläsning. Men först ska jag låta några nya ögon vila på texten.

RSS 2.0