Trettionde maj 2011

Då var jag färdig. Inte med boken, men med Pennspetsen. Ännu ett år har gått och ännu en skolavslutning har hållits. Och det känns tomt inuti mig. Jag ska inte tillbaka dit nästa höst. Jag ska inte sitta i Sjövillan och forma ord på papper för att sedan läsa dem högt inför min klass och mina lärare. Jag ska inte ha mentorssamtal med Mia och bli peppad av henne att fortsätta skriva. Jag kommer att gå under lite i höst när de andra börjar och jag inte är med dem. Men jag ska förhoppningsvis läsa Litteraturvetenskap. Och kanske bli lärare. Och kanske, kanske komma tillbaka dit när jag är klart. Och undervisa.
Kanske.

G är tillbaka, men för många sidor framåt i tiden. Hon är före sin tid. Men huvudsaken är att hon är tillbaka. Min fina G, som får utstå så mycket för min hand. Men jag antar att det är ett öde man får möta som författare. Kill your darlings, helt enkelt. Hur grymt det än må vara.

Och tänk, G. Om ett år eller två kanske vi sitter där, du och jag, och har åstadkommit någonting tillsammans. Något som är värt att kalla en bok. Något som någon kanske kan tänka sig att läsa och tycka om och beröras utav.

Kan du ens tänka dig det, G?

Tjugosjätte maj 2011

Klockan är över tolv och jag ser snart i kors, men det gör ingenting, för jag har skrivit. Jag har äntligen lyckats ta mig förbi min stora blockering vid sidan 115. Visserligen har jag bara fått fram tre nya sidor, men det är mer än vad jag har åstadkommit på över en månad. Kanske kan det släppa något nu så att historien äntligen kan gå framåt igen.
För jag vill skriva. Det är inte det. Men det har varit ett sådant stopp. En gigantisk mur som jag inte har funnit en väg runt. Men nu har jag äntligen lyckats klättra över den. Tror jag. Jag har åtminstone kommit en bit på vägen.

Och det här känns som en enda stor hög med upprepningar, men jag ursäktar mig med att det är efter läggdags och att det är dags för mig att sova nu. Dessutom är det ingen som läser den här bloggen i alla fall.

God natt.

Tolfte maj 2011

Lilla H, var kom du ifrån? Är det din mamma som har skickat dig?

Jag förstår. Du är otålig. Du vill också ge dig ut på äventyr. Du vill få mig att skynda på. Du, som alla andra. Jag är glad att ni är tillbaka. Det har varit så tomt utan er. Men om du vill att jag ska ta mig fortare fram så måste du be G och A att prata med mig igen. Särskilt G. Hon har aldrig varit tyst så här länge förut. Fråga vad det är med henne. Om det är något som tynger henne. Och jag lovar, jag ska göra allt jag kan för att hjälpa henne.
Bara hon kommer tillbaka.


Elfte maj 2011

Jag skriver igen. Förvisso på helt fel bok, men vad gör det när jag faktiskt skriver. När orden för en gångs skulle vill forma sig för min hand. När en tanke blir till en idé som blir till en scen som blir till sida efter sida med text. Som kanske en dag blir en bok. Då spelar det ingen roll att jag är en och en halv bok för långt fram i tiden. Ord föder ord, så snart kanske jag har kommit förbi de där förrädiska sidorna som jag varit fast på i en smärre evighet.

Fjärde maj 2011 - Inspiration

Letar fonter till M och G's brev till varandra samtidigt som jag lyssnar på Nevnariens inspirationsplaylist. Magiskt.

Och jag hittade passande fonter till dem båda. M's med namnet "Waiting for the sunrise" och G's med namnet "Never let go". Och, ja, vad finns det mer att säga? När till och med fontnamnen stämmer så måste sol och måne och alla planeter vara i precis rätt position, inte sant? Det är nu jag måste skriva.

Och jag vill gråta med M ikväll. Jag vet inte varför. Men det är han som är hos mig ikväll. Jag tror att han är ledsen, för han vet vad som väntar honom. Kanske är det därför jag har stått stilla så länge? Han har tvingat mig att stå still, så att han och G får vara kvar i det här ögonblicket ännu lite till. Men vi måste vidare nu, M. Och du vet ju hur det slutar.

RSS 2.0