Tjugoandra mars 2011

I morgon är det skoldags igen. För näst sista gången, sedan är mitt år på Pennspetsen slut och jag måste börja se mig om efter andra utbildningar. För hur gärna jag än skulle vilja så kan jag inte gå kvar på skrivarlinjen resten av livet. Jag och mina böcker får helt enkelt klara oss själva ett tag, om det inte går att kombinera pennspetsen med någon annan utbildning, förstås.

Och som vanligt så har jag panikskrivit några sidor nu, bara för att ha något att lämna in för respons. Ska försöka få till ytterligare några sidor idag efter jobbet. Jag är arg på mig själv för att jag skrivit in mig själv i en scen som egentligen inte alls har med saken att göra, och som uppehållit mitt skrivande i nästan en månad. Men nu har jag snart tagit mig förbi det partiet och kan blicka framåt. Jag önskar att jag hade en mer detaljerad plan för vad det är jag ska skriva, så att inte mina fingrar kan dra iväg med mig och skapa handlingar som jag inte alls hade tänkt skulle finnas med. Men kanske blir det bra ändå i slutändan. Annars får jag mata papperskorgen full och börja om på nytt.

Det är svårt att hålla på med ett projekt som gått på sparlåga konstant i över två år. Det har liksom aldrig, riktigt fått fyr. Och tidsspannet gör att jag har svårt att relatera till bokens början. Någon dag när tiden finns där för mig att förfoga fritt över ska jag sätta mig med hela manuset i pappersform och bara läsa, klamra, ändra och peta och sedan ska jag föra in det på datorn och känna mig nöjd med mig själv.
Men den dagen är inte idag.

Trettonde mars 2011

Barnen har tagit över i mitt huvud. Eller ungdomarna, som jag väl får kalla dem. De puffar och buffar och drar i mina tankar åt ett helt annat håll än jag vill se åt just nu. Eller, rättare sagt, åt ett håll jag inte är redo att se åt ännu. De tisslar och tasslar och viskar till mig att: "Kom och se vad vi har hittat på! Lyssna på allt som vi har att berätta. Skriv om oss, är du snäll." Och jag får vackert tala om för Lilla E at hon inte ens är påtänkt ännu och får vara tyst ett litet tag till. Men hon lyssnar inte. Varför skulle hon göra det?

Jag vet vad de håller på med. De vill få mig att skriva, skriva, skriva tills den första boken är klar så att jag kan ägna mig åt dem och deras historier till 100 procent. De små rackarna. De vet att jag behöver dem. Och lyssnar jag inte så kommer de väl dragandes med S och N snart, och då lär jag inte få en lugn stund på flera år.

Så till L, Stora E och Lilla E, jag ska skynda mig på. Jag ska skriva er framåt i tiden så att ni snart är stora och kan ge er ut på egna äventyr. Det är inte rätt av mig att låta er vänta.
Förlåt.

RSS 2.0