Tjugoförsta juli 2011

Jag skriver ifrån köksgolvet medan mitt livs första sockerkaka står i ugnen. Lite premiär sådär. Katterna tycker att jag är underlig som är på deras nivå, den ena har lagt sig vid mina fötter, den andra var fram och nosade på mig innan hon gick sin väg. Jag skulle vilja skriva, men är fortfarande fast i ett stort stopp. Och kanske vet jag varför.

Häromdagen gick jag igenom det jag skrivit tidigare. Inte den löpande texten, boken, utan korta scener och utkast som ligger och väntar på att användas eller kastas bort. Så som jag alltid gör när jag inte kommer någon vart men ändå inte riktigt vill ge upp.

Och det slog mig, att jag är så jävla bra när jag är som bäst. Jag gillar mina egna texter när de håller en viss standard. När mitt språk flyter just så som jag vill och orden bara rinner ut ur fingrarna och in på rätt plats. Och det slog mig också att det är jag själv som sätter käppar i hjulet för mitt eget skrivande. Därför att jag inte accepterar annat än mitt absolut bästa. Och det är inte alltid jag är sådär bra. Inte alltid som det flyter sådär perfekt som jag vill att det ska göra. För min lägstanivå och bästanivå är miltals ifrån varandra, och under en lång tid nu har jag legat på lägstanivå. Hela projektet har gått på sparlåga, hankat sig fram på ren pin kiv. Jag är inte som bäst just nu. Åtminstone inte framför datorn.

Samtidigt så har några sidor och utkast växt fram för hand, med papper och pennan. Det är nästan lättare att skriva så. Det blir så kravlöst. Jag vet att jag inte kan gå tillbaka och ändra, sudda och lägga till så som man kan göra på datorn. Jag bara skriver på utan den där pressen att det måste bli något. Jag är fortfarande fast i ett dialogträsk, men det gör ingenting så länge det kommer ner på papper.

Jag måste väl lära mig att jag inte kan vara bäst jämt. Och att det är okej. Det går att gå tillbaka och fixa och ändra i efterhand. Jag har ju märkt det. Men då måste man ju ha ett material att gå tillbaka i. Så skriv nu, skriv för allt vad du är värd och bry dig inte så mycket om att orden inte gör riktigt så som du vill, att du inte riktigt kan tämja dem med din piska. Det kommer att lösa sig ändå. Jag har ingen deadline att jobba mot, jag kan ta det i min egen takt. Så låt det vara dåligt, låt det vara under bästanivå. Det är inte dåligt ändå.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0