Tjugoförsta juli 2011

Jag skriver ifrån köksgolvet medan mitt livs första sockerkaka står i ugnen. Lite premiär sådär. Katterna tycker att jag är underlig som är på deras nivå, den ena har lagt sig vid mina fötter, den andra var fram och nosade på mig innan hon gick sin väg. Jag skulle vilja skriva, men är fortfarande fast i ett stort stopp. Och kanske vet jag varför.

Häromdagen gick jag igenom det jag skrivit tidigare. Inte den löpande texten, boken, utan korta scener och utkast som ligger och väntar på att användas eller kastas bort. Så som jag alltid gör när jag inte kommer någon vart men ändå inte riktigt vill ge upp.

Och det slog mig, att jag är så jävla bra när jag är som bäst. Jag gillar mina egna texter när de håller en viss standard. När mitt språk flyter just så som jag vill och orden bara rinner ut ur fingrarna och in på rätt plats. Och det slog mig också att det är jag själv som sätter käppar i hjulet för mitt eget skrivande. Därför att jag inte accepterar annat än mitt absolut bästa. Och det är inte alltid jag är sådär bra. Inte alltid som det flyter sådär perfekt som jag vill att det ska göra. För min lägstanivå och bästanivå är miltals ifrån varandra, och under en lång tid nu har jag legat på lägstanivå. Hela projektet har gått på sparlåga, hankat sig fram på ren pin kiv. Jag är inte som bäst just nu. Åtminstone inte framför datorn.

Samtidigt så har några sidor och utkast växt fram för hand, med papper och pennan. Det är nästan lättare att skriva så. Det blir så kravlöst. Jag vet att jag inte kan gå tillbaka och ändra, sudda och lägga till så som man kan göra på datorn. Jag bara skriver på utan den där pressen att det måste bli något. Jag är fortfarande fast i ett dialogträsk, men det gör ingenting så länge det kommer ner på papper.

Jag måste väl lära mig att jag inte kan vara bäst jämt. Och att det är okej. Det går att gå tillbaka och fixa och ändra i efterhand. Jag har ju märkt det. Men då måste man ju ha ett material att gå tillbaka i. Så skriv nu, skriv för allt vad du är värd och bry dig inte så mycket om att orden inte gör riktigt så som du vill, att du inte riktigt kan tämja dem med din piska. Det kommer att lösa sig ändå. Jag har ingen deadline att jobba mot, jag kan ta det i min egen takt. Så låt det vara dåligt, låt det vara under bästanivå. Det är inte dåligt ändå.

Sjunde juli 2011

En ny början. Bokstavligt talat.

Jag är så trött på inledningen till LD. Jag har läst den alldeles för många gånger och varit missnöjd med den lika många gånger. Den är för lång, för invecklad, för konstig, för fel. Det är egentligen inte så jag vill börja min bok, och hela min karriär.
Länge har där funnits en alternativ början, en inledning som jag skrev som substitut för länge sedan. Och idag har jag utökat den ännu mer, testat ännu en ny väg. Kanske är det rätt väg att gå, kanske inte. Huvudsaken är jag att jag skriver och låter orden föda varandra. För det är vad jag behöver nu. Det och en gnutta självförtroende och tillit till mina historier. Att det jag vill skriva är värt att lägga ner möda och tid på. Att det inte spelar någon roll vad andra tycker, tänker eller säger, så länge min historia är min och jag skriver den med hela mitt hjärta.

Tredje juli 2011

Hallå?
Är det någon där?
Har ni lämnat mig? Det har varit tyst så länge. Hallå? Är det verkligen ingen som hör mig?

Jag vet att jag inte har gett er den uppmärksamhet ni förtjänat. Att jag inte släppt fram er när ni har försökt, att jag har motat undan er alltför många gånger. Men det betyder inte att jag inte vill att ni ska finnas där, viskande i bakgrunden. Jag behöver ert sällskap, era röster. Ni är ju en del av mitt liv. Utan er vet jag knappt vem jag är. Så snälla ni, kom tillbaka.

Jag vet att jag tvivlar på er, på oss. Att jag trycker ner mig själv i skorna, och tar er med mig i fallet. Men det gör jag för att jag är rädd om er. Jag vill inte att någon ska bränna er eller trampa er på tårna. Jag vill skydda er från omvärlden tills ni är redo att möta den. Tills ni har grott färdigt i mitt hjärta. Ni är mina hjärtebarn, det som jag bär närmast mitt hjärta. Era liv och era historier betyder så mycket för mig, och jag vill inte släppa er ifrån mig och låta er driva vind för våg. Först vill jag ger er stadiga vingar, sedan ska ni få flyga. Över hela värden om ni så vill.
Om världen så vill.

Hallå?
Är det någon där?
Snälla, svara mig.

RSS 2.0