Artonde februari 2011 nummer två

Vad glad jag blir på mig själv och min hjärna när jag inser att jag egentligen vet allt det där jag inte trodde jag visste. Att jag instinktivt har gjort rätt, utan att veta om det. Åh, hurra för att det får gå bra för mig och min bok nån gång!

Har skrivit ett snabbt brief över männen i min bok, A och M, och insett att, fan, jag har ju fått till det här! Utan att veta om det. Även om det finns mycket kvar att gräva i så har jag i grund och botten gjort precis så som jag ville och hade tänkt mig, helt utan att ha någon plan och helt utan att ha fördjupat mig i M över huvud taget. Han har lett mig på rätt spår ändå. Kanske är det därför jag tycker så mycket om honom?



(Och bara för att klargöra det, för den som inte förstår vad jag pratar om: Alla personer jag refererar till, som G, A, M, stora E och lilla E o.s.v är karaktärerna i min bok. Bokstäverna står för deras namn, som jag av olika anledningar inte vill skriva ut i sin helhet. Likaså står förkortningen LD för själva boken, vars titel har initialerna LD.)

Artonde februari 2011

Jag tror jag har kommit fram till en av anledningarna till varför mitt skrivande går så trögt. Förutom att jag är Miss Insecure och för det mesta hatar mitt skrivande och min story och bara ser refuseringar framför mig, så vet jag inte vilka det är jag skriver om. Förutom G och A så har jag ingen aning om vilka de andra karaktärerna är. Jag vet knappt hur de ser ut, än mindre vad som gör dem till de personer de är, vad de varit med om, hur de skulle reagear i olika situationer etcetra. Herregud, hur har jag kunnat missa det?

Här behöver skrivas personporträtt, och det inte bara för M, som fick mig att inse mitt misstag, utan för alla! Allt från kökspigor till trollkarlar måste få sin egen historia berättat, sitt utseende utmejslat och nedpräntat. Jag har missat ett av de viktigaste stegen i planeringen, kanske just för att det inte har funnits någon tydlig planeringstid i mitt arbete. Jag liksom bara började lite trevande och sedan fortsatte jag av bara farten. Och nu, 100 sidor senare, vill jag bara dunka huvudet i skrivbordet för att jag inte kommer någon vart.

Har nog Elizabeth George att tacka för att mina ögon äntligen öppnats för några av problemen som har gjort att mitt skrivande känns sjavigt. Jag vet vad jag måste jobba på nu, jag vet redan några ställen som jag måste gå tillbaka till och göra om. Var jag ska brodera ut, var jag ska flika in, var jag ska bygga vidare.

Så nu har jag några dagars bakgrundsarbete framför mig. Och dessutom är det helg, vilket, för min del, betyder minimalt med skrivartid. Nåväl, jag jobbar bäst i huvudet och inte framför datorn.

Håll ut, M, jag ska reda ut ditt liv också.

Femtonde februari 2011

Jag har knappt öppnat Worddokumentet för boken på nästan en månad. Det är inte okej. Till mitt försvar får jag väl säga att jag har fyllt år, och att tid har gått åt till att baka och förbereda och hålla kalas. Men det är ändå ingen ursäkt för att inte ha öppnat dokumentet. Det finns ingen ursäkt.

Det vill sig bara inte. Livet vill inte falla på plats tillräckligt länge för att jag ska ha ro att sätta mig och skriva. Tankarna vill inte låta sig fångas annat än när jag befinner mig på platser där det är omöjligt att skriva ner dem. Och när jag väl har datorn framför mig så har det försvunnit. Varför har vi inte minneskort inopererade i hjärnan som vi kan spela in viktiga tankar och idéer på? Så mycket enklare livet hade varit då, särskilt för mig med mitt dåliga minne.

I morgon ska jag till skolan och få min 100-sidorsrespons. Det längtar jag efter. För just nu har jag så mycket distans till boken att den skulle kunna vara skriven av någon annan. Men jag försöker i alla fall, och det är väl tanken som räknas.

Åttonde februari 2011

Det är skit, skit, skit och mera skit som gäller. Här har inte mer än ett par ord skrivits på snart en månad, så priset för världens sämsta författare borde väl gå till mig. Eller, jag är ju ingen författare ens. Bara nån töntig wannabe.

LD (boken) och jag är helt enkelt inte sams just nu. Vi pratar liksom inte ens. Är det för att jag ligger inne med min 100-sidorsrespons hos min mentor eller är de för att jag är jag och saknar allt var självdisciplin heter? För att jag aldrig kommer att lyckas även om jag lägger all min vakna tid på skrivandet? För att jag helt enkelt aldrig kommer att bli tillräckligt bra, någonsin?

Fick hem boken "Skriv på!" av Elizabeth George häromdagen, så hoppas på lite tips och motivation när jag väl har tid och råd och ork och lust att öppna den.

Hoppas på goda ord och lite skrivarpeppning när jag återvänder till skolan på onsdag. På ork och lust att skriva. På självkänsla. Åh, denna självkänsla. Aldrig är den på min sida.

RSS 2.0