Om jag har skrivt? Hahahaha, tok heller. Inte hinner jag med sånt nu för tiden. Nu är det 100% valpmatte till Metallica som gäller.

 

Nu sover förvisso lillskruttan här intill så visst skulle jag kunna dra igång lilla datorn och skriva några rader. Men jag har inte lust. Inte alls. Näe, det här bokskrivandet får nog ligga på hyllan ett tag. För nu ska jag njuta av valptiden (och bråka med lilla tösen när hon inte lyssnar på vad matte säger).

 

Vill ni av någon anledning veta vad jag gör till vardags så kan ni ju kika in på min vardagsblogg.

 

I rubriken finner ni en kortprosa på bara 6 ord, skriven av Margaret Artwood. Förtätat och bra, som min lärare skulle säga (också hon som tipsat om "historien")

 

Det finns mycket bra i min anteckningsbok från skolan, ska jag säga. Mycket klokheter och peppande som min lärare och mina klasskamrater delat med sig av på lektionerna. Vad sägs om det här till exempel:

"En bra bok ska vara som en gädda; en spetsig och skarp början, en matnyttig del i mitten och till sist en snärtig avslutnig"

 

Hon är inte så dum, den där Astrid Lindgren, som levererat det här citatet. Jag får försöka mig på att skriva en "gädd-bok" jag också.

 

På tal om det. Jag vet inte nå hur jag ska göra med projektet. Jag är bara less. Förvisso spånade jag på några potentiella meningar som gör att jag kommer lite framåt, men mer än så har det inte blivit. Kanske lägger jag det åt sidan ett tag och tar upp något annat, något nytt. Något som känns roligt och drar en till tangetbordet för att man bara måste skriva lite till. Den känslan var det länge sedan jag hade. Vi får se hur det blir, nu har jag skoluppehåll i en månad och jag gissar att det mesta av den "lediga" tiden kommer att upptas av att vara yster valpmatte åt lilla Metallica som vi ska hämta på söndag.

Jag hatar mitt projekt just nu. På riktigt. Jag funderar på att bara hiva ner alla de 209 sidorna i den digitala papperskorgen och ge upp. Så får jag hälsa till min lärare att tyvärr, det blev ingen långinlämning. Det blev ingenting alls.

 

Jag kanske inte ska bli fantasyförfattare. Jag kanske inte har anlag för det. Vem fan är jag att tro att jag ska lyckas dra ihop tre böcker på 300 sidor styck till en trilogi. Blä.

 

Början behöver skrivas om. Jag har en förlossning som satt igång men som jag inte vet hur jag ska avsluta. Stackars G måste hata mig som låter henne plågas såhär vecka efter vecka. Varje gång jag tycker att jag börjar komma någon vart så målar jag in mig i ett nytt hörn som jag sen måste försöka klättra ur eller helt enkelt vänta på att färgen ska torka så att jag kan gå vidare.

 

Så försöker jag byta och skriva på något av de andra projekten men ingenting känns lockande just nu. Ingenting funkar eller är roligt eller inspirerande.

 

Jag får skriva ihop ett CV och gå och söka jobb på ICA istället.

Det där ordet passar för visso inte in på mig och mitt liv. Jag har ingen skrivrutin, jag kör på "när andan faller på"-metoden. Inte att rekomendera. För i mitt fall så faller andan väldigt sällan på. Så för att försöka få bukt med mig själv har jag börjat bli mer medveten om vad det är som triggar igång min kreativitet. Tänkte att jag skulle dela det här:

 

 

Är det stökigt omkring mig så kan jag inte skriva. Så är det bara. Jag har mitt skrivbord i vårt sovrum, så för att börjar min skrivarmorgon (jag skriver mest på förmiddagarna medan sambon jobbar) så är steg ett helt enkelt att bädda sängen, plocka i ordning bland kläderna som ofta ligger lite här och var både på golvet och min datorstol. Men det slutar inte där. Är köket i oreda och det står disk fulla diskbänken så kan jag inte heller koppla av. Jag ser förvisso inte in i köket ifrån mitt skrivbord, men jag vet att röran finns där. Lyckligtvis så diskade jag undan redan i går kväll, så idag har jag alla förutsättningar för att få en lugn skrivstund.

(Fast nu såg jag att det är stökigt på vardagsrumsbordet, och det ser jag ju ifrån min skrivhörna. Måste fixas!)

 

 

Så kan det se ut, i alla fall för mig. Nu ställer jag in siktet mot 12:e mars, då jag ska lämna mitt manus till läraren för långrespons. Det datumet passar nog bäst, för efter det kommer nog skrivandet att ramla ur huvudet på mig ett tag framöver och något annat ta upp all plats.

Men mer om det när allt är klart.

Igår fick jag ett ryck. Om det berodde på att avsnittet i vår lärobok om skrivande handlade om vikten av att ha rutiner och en ordentlig "skrivarhörna", eller om det var för att jag insåg att det bara är fem gånger kvar innan skolan slutar, det vet jag inte. Men ett ryck fick jag. Så jag röjde upp på mitt skrivbord, sorterade bland responspapper som ska läsas igenom och sedan renskrivas, satte upp peppande ord på anslagstavlan och skrev upp datumet för långinlämning av mitt projekt för responsläsning. Så nu jäklar ska här skrivas, tänkte jag, och siktade in mig på att parkera rumpan i skrivbordsstolen så fort jag kom hem från skolan och sen inte resa mig mer den dagen.

 

Men så kom jag hem, ganska mycket tidigare än planerat då ett möte blev inställt, och insåg att sambon ungefär en halv minut tidigare lagt sig för att sova middag. I sovrummet. Där jag har mitt skrivbord.

Så jag smög in, tog min dator och mina papper och förpassade mig själv till soffan. Skickade några viktiga mail, läste inte fullt lika viktiga bloggar, googlade lite nyttig information och så vidare. Men inte har jag fått något skrivet. Inte än.

 

Och jag har förvisso två artiklar att fixa med till min lilla "praktik" vid sidan om skolan. En att skriva och en att redigera. Men huvudet vill inte riktigt greppa om dem just nu.

Och i projektet sitter jag fast. Jävla skit. Jag som har så mycket att göra. Det passar sig inte nu.

 

Men snart lär väl sjusovaren vakna och då ska han flänga iväg både på gym och bandymatch så då ska jag återta min skrivarhörna och se till att få något gjort. Så det så.

 

 

Är nog vad jag gör just nu. Jag njuter. Av tiden jag har, av vädret utanför fönstret, av att känna mig nöjd med de senaste kapiteln jag producerat. Av att jag har en bra idé om hur jag ska få bukt med de kapitel som retat mig.

 

Sen gäller det ju bara att göra de där ändingarna också. Men det ska bli av. På hedersord.

 

Och i morgon är det skoldags igen. Det går så fort nu, jag hinner inte med. Om några veckor ska jag in med min långinlämning, och jag har mycket kvar att göra innan dess. Bara att jobba på.

 

Kanske kan jag snart ana ett slut på det här projektet. På bok ett. Det har dragit ut på tiden alldeles för mycket. Jag vill komma vidare, komma framåt. Känna det där suget efter att skriva igen. Det där drivet.

Fast när jag är klar med den här kommer ju den där jobbiga frågan: Vad ska jag göra med den här nu?

Lägga projektet i byrålådan, låsa om det och slänga bort nyckeln?

Skicka iväg det till förlag?

Usch ja, vi får väl se. Om det någonsin blir färdigt.

Jag sitter här och är alldeles förundrad över mig själv. För jag tror jag har löst det.

 

Det bara kom till mig, under slutminuterna av Snowwhite and the Huntsman, när jag och min sambo diskuterade böcker och filmer som vi båda tycker är så bra. Och det var då de slog mig:

Varför är hon inte med redan från början?

 

Och vips så drog tankarna igång och händelseförlopp ändrades och omstrukturerades och egentligen så var det inte en så stor sak att tänka om helt. Istället löser det en alltför ologisk handling i ett svep, kortar ner ett långtråkigt händelseförlopp och kickar igång bok nummer tre på ett helt annat sätt. Varför har jag inte tänkt på det tidigare?

 

Så nu ska planerna få ligga till sig där inne i huvudet. Det handlar trots allt om ändringar i böcker jag inte ens har börjat skriva än, vilket på nåt sätt ändå känns skönt. Så medan jag fokuserar på att skriva klart bok nummer ett kommer det där nog att mogna till sig alldeles utmärkt. Och under tiden har pågående projekt passerat 200-sidorsstrecket och det gör mig stolt. Det är skönt att jag har börjat leva med dem igen, mina karaktärer. Att de ger mig såna här vinkar och infall ibland och att jag har en sambo som säger: Skynda, gå och skriv ner det innan du glömmer! Skriv, skriv, skriv!

 

 

Med det önskar jag God Jul

Och så var november över. Och kan jag skryta med att jag klarade mitt mål på 25.000 ord i november? Nope. Inte ens i närheten var jag.

 

Slutsiffran landade på runt 6 000 ord. Inte så illa det heller, men det är ju en bit kvar. Men annat har kommit emellan, som det ju så ofta gör. Både det inre och yttre livet. En lägenhetsrenovering, en veckas hundvakt, en sambo som skadat handen. Och en massa tvivel och motgångar. För när de fösta 23 sidorna hade runnit ut mig så tog det stopp igen. Som vanligt.

 

Jag ska göra ett försök nu i alla fall. Kanske få ner ett par - tre ord på pränt åtminstone. Och kanske har jag lyckats få till de där 25.000 innan det här året är slut. Eller innan nästa år är slut...

Det börjar bra med min utmaning, igår lyckades jag knappa ner 1 113 ord och idag följde jag upp med 986 stycken. Med andra ord har jag lyckats producera mer än snittet på ca 835 två dagar i rad. Hoppas det här håller i sig!

 

En annan utmaning för mig är att inte stanna upp eller gå tillbaka och redigera det jag redan skrivit. Väldigt svårt, men nyttigt att bara skriva på och inte haka upp sig på små detaljer. Sånt kan man alltid fixa i efterhand, det är bättre att få ur sig texten när man är inne i ett flow. För utan text finns det ju inte heller något att redigera.

 

Ska bli riktigt kul att se hur det går för mig att hålla i den här utmaningen under månaden. Just nu känns det väldigt bra och roligt att skriva, och det var ett bra tag sedan jag kände så sist. Kanske har jag tio dagar i Katalonien med peppande skrivövningar att tacka för det.

Idag är det första november, så det är dags för mig att dra igång min utmaning, 25 000 ord på en månad. Innan jag börjar tänkte jag lägga upp lite statistik på hur långt jag har kommit so far.

Antal sidor: 171

Antal ord: 48 968
Antal tecken (utan blanksteg): 216 984

 

Antal ord skrivna i november: 0 av 25 000

 

Detta innebär att jag i början av december kommer att vara uppe i ca 74 000 ord om jag klarar av mitt mål. Det vore väl nåt! Lika bra att sätta igång, så återkommer jag med nya siffror här framöver.

Idag kör NaNoWriMo igång. Och då jag är mitt uppe i ett långt projekt så uppfyller jag ju inte "kriteriet" för att delta, då det går ut på att man ska skriva en roman från början till slut under månaden. Dessutom känns 50.000 ord på en månad lite häftigt för mig, så jag har bestämt mig för att göra min egen variant.

 

25.000 ord på en månad. Ca 830 ord per dag. Även det väldigt tufft för mig, men jag ska göra ett försök.

 

Önska mig lycka till

Åh, vad kluven jag känner mig nu. Några av mina skrivarvänner ska delta i NaNoWriMo nu i november, och jag blev riktigt taggad på att haka på. MEN, en av "reglerna" är att man ska påbörja ett nytt projekt. Och jag har ju kommit halvvägs med mitt manus, så jag vill inte direkt lägga det åt sidan under en hel månad. Inte för att jag måste följa reglerna, jag skriver ju för min egen skull och 50.000 ord på en månad skulle väl innebära att jag blev klar med boken. Samtidig skulle det vara ganska skönt att börja på något nytt och bara skriva, skriva, skriva kravlöst i en månad. Ösa ut ord. Och hoppas att det smittar av sig på mitt andra projekt. Hm.

 

Har fortfarande ett par dagar att fundera på hur jag ska göra. Om jag ska vara med alls. Och känner jag mig själv så räcker inte min självdisciplin till att producera 50.000 ord på en månad i alla fall, så jag får nöja mig med att sätta upp mitt eget mål för den här månaden, som är mer rutin, mer träning, mer skrivande och mindre socker. Och så har min lärare gett mig i uppgift att skriva två kapitel i månaden.

Skrivarro. Kanske kan man kalla det så. Inte för att jag skriver nå vidare, men nu har jag åtminstone en arbetsplats där jag kan slå mig ner och jobba. I ett rum som ger mig ro och som är precis så som jag vill ha det. Lycka. Dagar och veckor av kappsäcksboende och utdragen flytt börjar få sitt slut nu. Skönt. Nu ska bara skrivandet komma igång. Några tvivelmurar kvar att riva, sen så. Det ska gå. Banne mig, det ska gå.

 

En novell har i alla fall lämnat mina händer och förflyttat sig norrut för att kandidera i Umeå Novellpris. Bara sådär ändå. Vi får väl se vart det leder. Och i morgon ska jag får höra inte mer än sju utlåtanden om första kapitlet på mitt projekt. Det ilar lite i magen när jag tänker på det. Men på ett bra sätt.

 

Och om en månad befinner jag mig i Spanien på skrivarresa med halva klassen. Tänk hur det kan vara.