2015-09-13 So come hearts that are scared and alone

Hösten är här. Min tid. Fast det borde vara tvärt om, att man känner livet i sig om våren när allting knoppas och brister, så har hösten alltid varit min tid. När allting sätter sig igen. Stillar sig. Jag får krypa in i halsdukar och stickade tröjor och raggsockar igen. Kylan flyttar in i min kropp och varje dag handlar om att hålla den stången. Ett mission impossible. Men ändå ett uppdrag. 
 
Och den där kroppen sen. Som om den inte var köldskadad och vek redan innan. Än värre nu. Minus tio kilo visar vågen. De första fem rasade av inom loppet av ett par månader. När allting föll isär samtidigt som kroppen fyllde lungorna med luft för ett sista illvrål på hjälp. Att det här håller inte. Du är ju inte frisk. Nu, med ny allergikost börjar den må bättre. Vara medgörlig, för första gången på jag vet inte när.
 
Men de där restriktionerna. De för med sig helt andra problem. Och vågen forstätter att visa på förlust, förlust. En kropp som redan innan var liten. Nu är det bara höftben och nyckelben och revben i en enda salig röra. Kläder som inte passar längre. Helt nya storlekar att utforska på hyllorna i butiken. Inte passar väl den här mig, det kan jag väl aldrig tro? Men jo, visst. Kanske rent av en storlek mindre. Vansinne.
 
Och mitt i allt möter jag min egen blick och min egen kropp i spegeln och känner nån slags segerrus. För om Hollywood och media fick bestämma skulle de bejubla mig ur allsköns vinklar. Tala om att jag är så rätt, så rätt. Och det sitter ju där, inpräntat i en sedan urminnes tider. För smal och lycklig är ju siamesiska tvillingar, eller hur? Den ena hänger ihop med den andra. Win-win. 
 
Hade någon sagt till mig för ett år sedan att jag skulle kunna bli av med tio kilo inom loppet av några månader så hade jag jublat av lycka. För då trodde jag på illusionen. Att det var lösningen på alla problem. Smalare = lyckligare = bättre. 
Bullshit.
Jag synar bluffen nu.
 

2015-06-16 I need the sun to break

Hej igen.
 
Minns ni mig?
 
Knappt? Det var väl det jag förstod.
 
Men här är jag. Vid liv. I allra högsta grad vid liv. Vissa dagar mer än jag kanske någonsin varit. Trots att dagarna är vakna, jobba, äta, sova. Men jag lever. Och jag mår bra. Riktigt bra. Jag är tacksam och glad och trevlig och allt det där. På riktigt. Genuint.
 
Och där emellan så älskar jag, och hatar. Jag skrattar och jag gråter. Jag längtar och jag saknar. Jag fördömer och berömmer. 
 
Jag lever, helt enkelt.
 
Och det var väl mest det jag ville säga. Att jag lever. Att jag är okej.
 
Att den där lägenheten är det vackraste jag vet och att jag fortfarande inte riktigt greppat att den är min. Att jag får bo här. På riktigt. 
 
Till vem jag skriver det här vet jag förstås inte. Kanske inte till någon alls. Kanske till mig.
 
Eller kanske till dig, G. Jag lever, hör du det? Och jag vet att du också lever. Långt, långt där inne i mig har du ditt bo. Du och alla de andra. Där har ni byggt ett evighetside att vila i, trofast. Jag älskar er för det. Och snart kanske jag kan höra tystnaden igen. Och i tystnaden höra er. Jag hoppas det.
 
Men det där livet alltså. Vad fint det är. Vad fint det är att känna lycka, glädje, pirr och skratt. Istället för ångest och oro och att man inte duger. 
 
Tänk att jag kan få känna såhär. Lilla jag.
 
Som har blivit stor. 

2015-03-01 As deep as the hue of red wine

Ja, vad säger man egentligen?
 
Var börjar man ens. Såhär månader, ljusårslånga, sedan sist? I ett helt nytt liv står jag nu. Ett helt annat än det jag var i då jag senast knapprade ner några rader här. 
 
Det där jobbet, det som jag längtade efter, det infann sig. Som genom ett trollslag, kan man säga. Tillfälligheter som lades i hög på varandra och som förvandlades till precis just det jag önskade mig. Ett fast jobb. En heltidstjänst. Som precis just det jag nu är. Är det inte fantastiskt, egentligen?
 
 
 
Sen var det ju det där andra. 
 
Det som inte är mer.
 
Det som tog slut. 
 
Den där sprickan som jag envetet tvingar att fortsätta hålla samman, för rämnar den så rämnar jag. Och jag vill inte det. Så jag pressar sidorna mot varandra, håller näsan över vattenytan och säger allt är lugnt, det går bra.
 
Men under ytan paddlar jag frenetiskt för att inte sjunka.
För att inte tänka. 
För att inte krossas av det faktum att vi inte är något mer. 
 
Att det bara är jag nu.
 
Det var ju inte såhär det skulle bli. Inte såhär alls.
Men det blir nog bra, ska ni se. Jag vill tro det. Jag klamrar mig envist fast vid att det blir så.
Och med en fantastisk lägenhet som väntar på mig och som jag kan fylla med allt som är jag så känns det faktiskt okej. Jag är okej. 
 
I'm alright, I'm alright.
It only hurts when I breath. 

2014-09-30 Här har ingenting hänt sen sist, här går dagarna och här går åren

Den är en underlig tid nu. Ett slags mellanting. Allting står och väger. Utanpå och inuti. Sommaren vägs mot hösten, ena dagen värme, sol. Andra dagen frost, minusgrader, råkall dimma. Kroppen har ännu inte vant sig. Den stickade tröjan är för varm. Tygskorna för tunna. Halsduken för tjock. Fingervantarna inte tillräckligt. 
 
Jag tycker mycket om hösten. Det är en tid för nystart efter sommarens lunk. För evigt förknippad med skolstart. Nya block och pärmar. Schema. Rutin. Och i det här står jag och väger, liksom utanför allting. 

Det är prick en månad sedan min senaste jobbardag. Och för varje dag som går glider jag mer och mer undan. Självförtroendet kanar stadigt utför. Jag vill så mycket, men det finns ingen plats. Jag kan så mycket, kan lära mig mer. Men var finns möjligheten? Var finns chanserna? Vart vänder man sig? 
 
Skrivandet känns ljusår bort. Jag har fallit ur sadeln så hårt, reste mig inte upp tillräckligt snabbt och återtog komandot. Nu är vägen tillbaka ändlöst lång. Och jag vet att jag borde ägna dagarna åt det. Alla dessa dagar i ingenmansland "mellan två jobb". Jag vet att det är det rätt att göra. 
 
Men det är tyst.
 
 

2014-08-13 Första raderna ur min bok

Håll i er, och var snälla, för det här är första gången jag bjuder på något ur min bok. 
 

Prolog

 

Bruset.

 

Hon kände sanden under sina bara knän. Gräset mot sina handflator. Och bruset, det var inte längre lika överväldigande. Här fanns ett annat ljud. En viskning. Vinden som grep tag i kvistarna på en liten buske och piskade dem mot klipphällen.

 

Hon öppnade ögonen. Lyfte huvudet och skakade den vita luggen ur ansiktet. Framför henne stack mörka klippor upp ur det korta, vindpinade gräset. En annan nyans än blått, blått, blått. Hon sjönk ner mot marken och rullade över på rygg. Ovanför hennes huvud slocknade den sista strimman solljus i samma stund som den första stjärnan tändes. Om hon lyfte på huvudet såg hon havet.

 

Havet.

 

Det enda hon sett i flera dagar. Oändliga, brusande vågor utan slut.

 

Nu var hon framme.

 

Hon tyckte sig se en liten, brinnande låga långt där borta vid horisonten. Men det var bara inbillning. Så långt kunde hon inte se.

 

I stället slöt hon ögonen och hängav sig åt sömnen. För första gången på fem dygn.

 

Det här var hennes hem nu. 


2014-08-13 Att bryta tystnaden

Dagar, veckor, månader av tystnad. Livet har hänt här emellan. Minst sagt.
 
Sjukskrivning. Praktikplats. Skoldagar. Kattunge. Skolslut. A-betyg. Jobb. Sommardagar. Arbetslöshet. Och så extrajobb. Och allt där emellan. En mycket fin semstertid med sambon, en mycket välbehövlig tid. Nu ser jag fram mot hösten. Kanske min första skolfria höst sen förskolan. Bortsett från ett industriarbetarår.
 
Kanske är det nu det är dags. Dagarna mellan extrajobbtimmarna som jag ska skriva. Skriva så att fingrarna blöder och tangenterna flyger och historien galloperar ut ur mig. Det vore något det. 
 
Det ligger och gror inom mig. I samma stund som skolan slutade så började det där fröet att sticka upp sina första, synliga små bladämnen ovanför den kompakta jordytan och kisa mot solen högt där ovanför. Är det dags nu? Är det verkligen min tur nu?
 
Ja, jag tror det. Jag hoppas det. För den där sticklingen börjar ta plats, veckla ut sina hjärteblad och suga i sig näring. Tankarna börjar gå av sig själva. Jag hör hur hon tassar bredvid mig igen. Jag hör hennes barfota fötter följa mig genom lägenheten. Välkommen tillbaka, G. Jag har saknat dig. 
 
Handen håller hon tätt sluten. Hon visar mig sin knutna näve och jag ser i hennes ansikte att hon bär på en hemlighet. Något hon har sparat på och vårdat det här året. Det här året som jag har vigt åt blommor istället för skrivandet. Hon visar mig sin slutna hand och hon viskar: snart, snart. Snart ska jag visa dig vad jag har hittat. Vad jag har skapat. Vad jag har vårdat så ömt längst inne i ditt hjärta. Jag har varit tyst, men aldrig borta. Vi har varit här hos dig hela tiden. Det vet du väl?
 
Hon börjar bli redo. Så jag kan inte vara sämre. Och vad är bättre än att bryta tystnaden med en trumpetstöt, ett illvrål, ett skrik. Ett lyckotjut. Ett höstskrik. 
 
Det är dags att våga nu. Dags att chansa. Dags att kasta mig ut och lägga mig platt. Och sen resa mig. 
 
Senare kommer en del av boken. Den allra första delen. 
 
Gör er redo. 
 

2014-01-15 Det här är inget liv, det är ett sorgligt substitut

Måste skriva av mig lite. Om allt annat än om skrivandet.
 
Om smärtan måste jag skriva. Om att ständigt ha ont utan att någon vet varför. Om att vilja praktisera fyra dagar i veckan, 8 till 16, men bara orka tre, 8 till 14. Om att falla ihop innanför lägenhetsdörren. Om att ta av smilet tillsammans med mössa, jacka och skor. Här gör det bara ont. Men när läkaren och sjukgymnasten vrider, klämmer, böjer, töjer så känns det ingenting. Ingenting i jämförelse med det andra. Som känns varje dag, alla dagar, hela tiden. Det värsta är dagarna då det gör ont i händerna. När jag inte kan handarbeta, inte klappa hunden, inte skriva. För att det gör för ont. 

2013-11-24 Om någon vill ge dig något fint för det du gör så sov med det i famnen

29 sidor.
29 sidor. På en kväll. Bara sådär. Bara som ingenting.
När hände det här? När kom det tillbaka? När släppte spärren? Inga ord har hindrat mig eller stockat sig och ingen formulering har känts för svår eller fel eller konstig. Nu har en helt ny början till tvåan växt fram. En som jag känner mig nöjd med såhär långt. En som nog kan bli något. Hur händer det här?
 
Fingrarna har gått som av sig själva hela kvällen. Jag har skrivit så jag fått kramp i vänstra handen. Nu måste jag vila. Men jag vill inte. Vill mer! Men det är då man ska stoppa, för då kommer det mer sen. Stoppar jag där det är svårt så blir det svårt att fortsätta. Så jag ger mig nu. Tar en varm dusch och ser en film och sover.
 
Och han säger bra jobbat och du är duktig. Fan vad jag älskar honom för det. Älskar så det gör ont.

2013-11-24 Från kylan in i värmen

Du är bättre än du vet
Mycket större än du vet
Men det klär dig att du tvivlar på din duglighet
Det gör man där vi kommer från

2013-11-23 Varför lät du mig gå vilse

Det känns som om det var miljarder dagar sedan jag skrev här senast. Kanske är det också så. Eller så känns det bara så för att den människan som skriver här nu är någon helt annanstans än hon som skrev här innan.
 
Just nu sitter jag på ett internatrum i Töreboda. Helt ensam, den enda som är och får vara kvar här över helgen. Alla dessa mil hem ger mig dispans.
 
Florist är jag på väg att bli. Och det känns bra ända in i maggropen så det är väl så det måste bli. Så det ska vara. Kreativiteten finns där, och vad är väl bättre än att få pyssla och hålla på mest hela dagarna.
 
Skrivandet har legat inkapslat i istidsis i många, långa månader. Men ikväll, på ett ensamt rum på ett tyst internat, hörde jag rösterna igen. De har varit där förut, smygit sig på ibland och överrumplat mig. Mestadels på engelska av någon outgrundlig anledning. Allt som oftast i bilen på väg till praktiken. Just när jag inte kan stanna upp och släppa fram dem och skriva ner dem.
 
Men så ikväll, under en kort promenad i solnedgången, så bjöd jag in dem och de kom och de stannade. L kom först, tillsammans med sin mor. Henne har jag inte talat så mycket med, så det var intressant att se vad hon hade att säga. Vad hon hade att säga honom. Sen kom även lilla E. De är barnen som är närmast, som helst vill bli skrivna. De har inte hunnit tröttna på mig än såsom G verkar ha gjort. Hon vet att vi hittar tillbaka någongång, någonstans. Att i något liv måste vi bli sams, hon och jag, och reda ut allt det här. Men det är inte nu.
 
Så jag skrev några sidor. Bara rakt upp och ner. Ur S hjärta via mina fingrar ner på tangenterna. Befrielsen i att finna orden igen, efter så lång tid.
 
Sedan gjorde jag som jag alltid gör. Rotade i arkivet. Alla de små scenerna och utkasten som kommit till under dagarna och åren. Ögonblicksbilder, känslor, konversationer. Och jag både ryser, skrattar och nästan gråter. Jag kan nog ändå. Jag är nog bra ändå, när jag vill.
 
Nu återstår bara att se vad som händer. Blommorna kommer först. Och han och hunden. Men kanske att jag släpper in alla mina hjärnvänner lite mer nu. Låter dem blomma också. Vi kan väl leva i symbios, allihop.
 
Men G, hon får nog snällt vänta. Kanske får hon en nystart, en helt blank sida, ett tomt dokument en dag. Men först ska jag lyssna på barnen, för det är de som talar nu. Och jag tänker inte tysta dem.
 
Låt barnen komma till mig.

2013-05-15 Hon känner efter om det här är att vara fri

Fan. En gång kvar i skolan, sen är det slut. Kanske för alltid. Och inte har jag tagit vara på det här året heller. Pissdåliga människa. Så vad gör jag nu? Pluggar vidare till nåt annat? Söker jobb? Men var hittar man sånt vår lilla kommun? Vem har plats för en sån som jag, som inte är någonting?Skriv klart boken, säger alla, så behöver du inte jobba sen. Så kan du bara sitta och casha in pengarna. Haha, jo visst. För det är ju så det funkar. Alla författare lever ju på sitt skrivande, särskilt unga debutanter. Jo hej du. Skriv klart boken... men om boken är skit då? Om kroppen skriker av prestationsångest så fort jag närmar mig högen med papper? Om jag vrider mig i ångest som får mig att vilja kräkas av att låta sambon läsa fem sidor? Om jag bara vill riva tvåhundra sidor i tvåhundratusen småbitar och bränna upp varendaste liten stavelse för att allt är fel, fel, FEL! Jag är ingen författare. Vem försöker jag lura egentligen? Vem är det jag upprättar detta skådespel för? Dra för ridån då, för pjäsen är slut. Här finns bara jag. En ingen. Och jag kommer aldrig att skriva några böcker. Inte någonsin.

2013-04-24 Det närmar sig slutet

Lite har blivit gjort den senaste tiden. En förlossningscen har förlösts fram, ett nytt första kapitel har kommit till och jag har redigerat flera kapitel. Allt inför långinlämningen till min lärare. Så nu är 200 sidor inlämnade för respons.Ska bli spännande att se vad hon tycker.Nu är det heller inte långt kvar skolan. Två gånger kvar i Maj, sen slutar vi. Fy, vad fort det har gått. Håller tummarna för att få napp på någon av de jobbansökningar jag gjort så jag har nåt att göra när skolan slutar. Författar ihop det här på nya surfplattan och det var inte det lättaste, så nu ger jag mig.

2013-03-27 Här står det still

Om jag har skrivt? Hahahaha, tok heller. Inte hinner jag med sånt nu för tiden. Nu är det 100% valpmatte till Metallica som gäller.
 
Nu sover förvisso lillskruttan här intill så visst skulle jag kunna dra igång lilla datorn och skriva några rader. Men jag har inte lust. Inte alls. Näe, det här bokskrivandet får nog ligga på hyllan ett tag. För nu ska jag njuta av valptiden (och bråka med lilla tösen när hon inte lyssnar på vad matte säger).
 
Vill ni av någon anledning veta vad jag gör till vardags så kan ni ju kika in på min vardagsblogg.
 

Ha det bra!

2013-03-13 "Longed for him. Got him. Shit"

I rubriken finner ni en kortprosa på bara 6 ord, skriven av Margaret Artwood. Förtätat och bra, som min lärare skulle säga (också hon som tipsat om "historien")
 
Det finns mycket bra i min anteckningsbok från skolan, ska jag säga. Mycket klokheter och peppande som min lärare och mina klasskamrater delat med sig av på lektionerna. Vad sägs om det här till exempel:

"En bra bok ska vara som en gädda; en spetsig och skarp början, en matnyttig del i mitten och till sist en snärtig avslutnig"
 
Hon är inte så dum, den där Astrid Lindgren, som levererat det här citatet. Jag får försöka mig på att skriva en "gädd-bok" jag också.
 
På tal om det. Jag vet inte nå hur jag ska göra med projektet. Jag är bara less. Förvisso spånade jag på några potentiella meningar som gör att jag kommer lite framåt, men mer än så har det inte blivit. Kanske lägger jag det åt sidan ett tag och tar upp något annat, något nytt. Något som känns roligt och drar en till tangetbordet för att man bara måste skriva lite till. Den känslan var det länge sedan jag hade. Vi får se hur det blir, nu har jag skoluppehåll i en månad och jag gissar att det mesta av den "lediga" tiden kommer att upptas av att vara yster valpmatte åt lilla Metallica som vi ska hämta på söndag.

2013-02-28 Det är kasst nu

Jag hatar mitt projekt just nu. På riktigt. Jag funderar på att bara hiva ner alla de 209 sidorna i den digitala papperskorgen och ge upp. Så får jag hälsa till min lärare att tyvärr, det blev ingen långinlämning. Det blev ingenting alls.
 
Jag kanske inte ska bli fantasyförfattare. Jag kanske inte har anlag för det. Vem fan är jag att tro att jag ska lyckas dra ihop tre böcker på 300 sidor styck till en trilogi. Blä.
 
Början behöver skrivas om. Jag har en förlossning som satt igång men som jag inte vet hur jag ska avsluta. Stackars G måste hata mig som låter henne plågas såhär vecka efter vecka. Varje gång jag tycker att jag börjar komma någon vart så målar jag in mig i ett nytt hörn som jag sen måste försöka klättra ur eller helt enkelt vänta på att färgen ska torka så att jag kan gå vidare.
 
Så försöker jag byta och skriva på något av de andra projekten men ingenting känns lockande just nu. Ingenting funkar eller är roligt eller inspirerande.
 
Jag får skriva ihop ett CV och gå och söka jobb på ICA istället.

Här är bloggen om vägen mot att förverkliga en dröm. Här kommer jag att samla mina tankar, funderingar, lyckoskrik och ångestvrål om allt som har med skrivandet och vägen till författarskapet att göra. Här samlar jag även mina tankar om och konversationer med G, huvudkaraktären i min bok.
RSS 2.0