Någon gång i framtiden vill jag ha ett eget skrivarrum. Med bokhyllor längs hela väggarna som sträcker sig från golv till tak och över dörren. Ett fönster med utsikt över vacker natur. En lummig lövskog eller en blommande äng eller en glittrande sjö. Eller allt på samma gång. Jag hoppas att mitt drömhus har ett sånt rum, ett rum som kan bli mitt egna krypin, mitt gömställe, mitt fantasislott. Skriver man på sånt som jag skriver så duger det liksom inte riktigt med en röd trävägg att titta på utanför fönstret. Jag drömmer om att sitta i en stuga mitt ute i skogen och bara skriva, skriva, skriva med naturen alldeles intill mig. Två gånger de senaste dagarna har jag åkt förbi platser som jag bara skulle vilja stanna och vistas på för inspirationens skull.

Jag funderade förra året på att hyra några vänners torp ett par dagar och grotta ner mig i skrivande där. Kanske ska jag göra slag i saken i år. Så snart det är varmt nog att sova där. Och ifall de låter mig hyra stället, vill säga.

Till dess dricker jag kaffe som smakar alldeles förträffligt gott och befinner mig halvvägs där min skrivarvän är, hon som dricker kaffe och skriver så fingrarna glöder. Kaffedrickandet är åtminstone ett steg i rätt riktning.

I morgon ska jag fylla i min skolansökan och traska bort till Sjövillan och säga Hej, får jag vara en del av erat gäng i höst för jag dör en smula inuti av att inte skriva så som jag brukade göra och av att inte ha era uppmuntrande ord att hjälpa mig på vägen. Och har jag tur låter de mig vara med till hösten. Jag hoppas på det.

Tog två varv runt pölen/dammen/sjön utanför mitt hus, och på vägen hittade jag lilla H. Eller, snarare, han hittade mig. Så när jag kom hem satte jag mig och skrev i en timme. Och fastän jag är en ordvägare och har redigeringsögonen på mig mest hela tiden så fick jag till tre sidor. Kanske inte mycket för världen, men mer än jag skrivit på över två månader. Så jag får vara nöjd. Det kanske är på väg att lossna igen. Det vore skönt. Har inte haft skrivarflyt på jag vet inte hur länge.

Så tack för titten, H. Välkommen tillbaka närhelst du vill. Jag tror att det är din tur nu.

Vanan trogen så kan jag meddela att här fortfarande inte har satts ett endaste bokord på pränt. Vad är jag uppe i nu? Två månader av tystnad?

Anledningarna är många. Avsaknad av karaktärsrösterna i huvudet och skrivarlust i fingrarna. Ett alltför fint distraktionsmoment som jag helst ger varje vaken och sovande minut till. Kanske är det därför det är så tyst, för att mitt huvud är till bredden fyllt av rosa moln. Må så vara då. Han är värd det.

Men till veckan ska min lilla datorvän få följa med när jag bosätter mig på annan ort och kanske, kanske kan jag pressa ur mig ett ord eller två när finaste grabben är på jobbet. Om jag har tur.

Och sen kanske det blir ett år till på skrivarlinjen i höst. Just precis nu lutar det åt det. Men jag hinner ändra mig hundratjugosju gånger innan dess. Vi får se, helt enkelt.

Skriva? Näe.

Vara kär och spendera alldeles för mycket tid i en soffa fyra mil härifrån? Ja.

Tystnad. Fullständig tystnad. Jag har glömt hur det känns. Har kanske aldrig kännt det tidigare. Men det är så det är. Tyst. Ljudlöst. Ekande tomt. Var har ni gått?

Men jag delar det lilla jag lyckats få ur mig. För första gången, så be kind. Ingenting om ingenting, men ändå.

Och känslan när han ligger med huvudet mot mitt bröst och min ena hand vill strypa honom och den andra vill stryka hans hår. När hatet börjar i magen men förvandlas till kärlek på väg förbi hjärtat. När han slår mig i bitar med sina ord men gör mig hel igen med sina kyssar och när han älskar mig tills jag inte längre vet varför jag inte alltid har älskat honom. Och det är så lätt att vara i hans famn om natten när mörkret gömmer våra misstag, men så svårt att dölja hatet när morgonsolen påminner mig om vem de är som håller mig så hårt i sina armar. Och jag vet inte om han håller mig fast eller bara håller sig kvar. När ett främmande par ögon dömer våra gärningar och de inte går att rättfärdiga eller bortförklara.

Jag har skrivit. En handskriven A5-sida på något som inte är något. Men det är mer än vad jag har fått ur mig på en hel månad. Man får vara glad åt det lilla. Kanske ska jag försöka bryta trenden med att ligga i sängen till den här tiden på dygnet och i stället kliva upp och försöka få ur mig några ord. För fastän G tycks ha lämnat mig så kanske jag kan locka fram N. Det vore inte dumt, jag behöver lite jävlar-anamma just nu.

Jag har märkt att de flest av mina skrivarvänner räknar ord i sina manus. Något som jag själv aldrig brytt mig om eller ens tänkt på att man kan göra. Men det kanske är bra? Något annat att stirra in sig på än sidnummer? Så here we go, mitt manus har hittills:

152 sidor
43 612 ord
192 556 tecken (utan blanksteg)

Där ser man. Om jag ska tolka dessa siffror som bra eller dåliga vet jag i och för sig inte. Projektet har ju pågått under ganska lång tid så jag hade ju önskat att där hade funnits mer. Att jag varit närmare slutet.
Men tänk om jag skulle räkna in alla de otaliga timmarna jag spenderat med dessa karaktärer i andra former? På forumet till exempel. De har trots allt funnits med mig sedan jag var fjorton. Jag vill inte ens tänka på hur mycket material som har formats kring dessa påhittade människor och alver och halvalver och dvärgar och trollkarlar och allt vad de nu är.

Och allting började med G. Som av en slump. Och hade det inte varit för X och alla de andra så hade jag inte varit där jag är idag. Jag har alla mina fina rollspelskompisar att tacka för att de här böckerna. Utan dem hade jag inte varit här idag.

Jag önskar att jag kunde skriva, men nej. Det är knäpptyst. För första gången på jag vet inte hur länge. De har packat ihop och stuckit, G och alla de andra. Var de är vet jag inte, kanske blev de kvar i London. Men här hos mig är de i alla fall inte.

Kanske är det mitt fel. Kanske är det jag som har låst in dem någonstan och nu glömt bort var jag gömde dem. Kanske räcker det med att jag går de femtio meterna över till min gamla skola och till mina älskade lärare så att de kan hjälpa mig att hitta dem igen. De brukar vara bra på det.

Men jag är ett enda stort tvivel. Hela min varelse är ett enda stort tvivel just nu. Och ur tvivel föds inga böcker, inte ens en endaste liten strof. I alla fall inte här. Livet som gick i dubbel hastighet har kommit till ett tvärt stopp. Tvärnit. Så nu är jag fast här ett tag. Tills allting börjar snurra igen. Till dess är jag en liten människa i en stor värld som jag aldrig riktigt kommer bli sams med. En värld som jag inte riktigt vet min plats i. Än.

Så förlåt mig, G. Du är välkommen tillbaka så snart du har lust.

Bokrean börjar idag. Nu när jag har så nära till stan borde jag gå och ta mig en titt. Eller kanske inte?

Jag har tänkt på det där med att äga böcker. Hur stort behov har jag av det? Ganska litet. Jag menar, jag är ung, jag kommer säkert att flytta en himlas massa gånger. Och böcker är så himla tungt och olämpligt att ha i flyttlådor. Dessutom äger jag inte ens en bokhylla. Så var ska jag förvara dem?

Och det går ju att låna böcker helt gratis. Jag kan lika gärna utnyttja det. Visst, det är något visst med att köpa en bok, att äga den. Men jag äger hellre en bok som jag vet att jag tycker är bra och vill läsa igen, än tretton böcker som jag ändå inte riktigt gillade och som sedan bara ska stå och samla damm.

Sen, när jag har ett hem med plats för ett skrivarrum med bibliotek, då ska jag samla på böcker. Från golv till tak. Men just nu, på 36 kvadratmeter utan bokhylla, får det duga med biblioteket.

Förutom när det gäller Game of Thrones. Dem ska jag köpa, för smidighetens skull. För i min nuvarande lästakt måste jag låna om den tjugo gånger om för att ta mig igenom 800 sidor. Och så vill jag läsa dem på engelska. Det får bli mitt nästa köp, resten får bibblan stå för.

Och så skulle jag ju skriva. Men var ska jag finna tid till det? För här flyttas det och träffas trevliga människor till höger och vänster. Men sen, sen. När livet har kommit till rätta igen. Då ska jag skriva.

När inte alla papper och block och pennor och grejer ligger i flyttlådor längre. När skrivbord och stol och lampa och dator kommit på plats i mitt första, alldeles egna hem. När berg-och-dalbanan stannar till och jag får en chans att kliva av och andas ut.

Men just nu vill jag åka några varv till. Bara för att livet är så fruktansvärt bra där uppe på toppen, för att det killar sådär härligt i magen när jag med lyfta armar åker fort-fort-fort ner. För att människorna omkring mig är så fruktansvärt fina att jag inte har armar långa nog att krama dem med. För att jag njuter av mitt liv. Äntligen.

Så sen ska jag ta tag i boken. Mota ångesten åt sidan och försöka skriva. Försöka. Och när skrivlusten tryter har jag närmare än någonsin till bästa Kerstin och Mia. Bara det gör livet ännu lite finare.

Så so long så länge, nu ska jag flytta och leva och andas och skrika några lyckoskrik. Sedan ses vi igen.

Nej, jag ljuger. Det har varit tionde februari i hela fyra minuter. En timme och fyra minuter i Sverige. Men det blundar jag för nu.

För ja, jag är i London nu. Tror fortfarande inte riktigt att det har sjunkit in, kanske slår det mig först när jag är tillbaka hemma igen. Det är intensivt och roligt och lärorikt och jobbigt och allt på samma gång. Som med skrivandet med andra ord. Även om jobbigheten är överrepresenterad i mitt skrivande just nu. Det och tvivlet. Detta förbannade, jävla tvivel som Winnerbäck skrivit en hel sång om. Om jag kunde skulle jag knyckla ihop det till en hård, liten boll och drämma det så hårt i papperskorgen att det blev hål i golvet.

Men det kan man ju inte göra.

Så jag jobbar på. Suger i mig av all input och feedback som jag får. Bygger långsamt ihop det itusågade pusslet som är jag med varje litet positivt ord. Plockar bort dubbelt så många bitar så fort det blir motigt. Skrattar och hurrar ena dagen för att nästa gråta och slita mitt hår.
Är inte det passion så vet jag inte vad.

Nu ska här sovas. Jag har läxa till i morgon. Sista dagen med kursen är det dessutom. Det har gått äckligt fort.

Det närmar sig. Med stormsteg. På lördag sitter jag på ett plan till London. Hur sanslöst är inte det egentligen? Jag har då inte fattat det än. Så idag har jag gått igenom texten igen och ska till att renskriva innan den ska printas ut på nytt. Det kan vara skönt att göra det med jämna mellanrum, det är så mycket lättare att peta i texten när man har den framför sig på papper än som ett enda, långt dokument på datorn.

För så mycket skrivet har det inte blivit den senaste tiden. Annat har kommit emellan. Som planering inför resan och en stundande flytt när jag kommer tillbaka till Sverige. Livet börjar arta sig igen. Bitarna faller på plats och lyckan spränger i bröstet. Men jag hoppas på mängder av skrivarlust i London, och att den håller i sig när jag kommer hem. För det är ju en skrivarlägenhet jag ska flytta till, som har inhyst inte mindre än två av mina gamla klasskompisar. Orden sitter i väggarna på det stället, helt enkelt. Det gäller bara för mig att fånga dem.

En av mina största rädslor inför ett eventuellt författarskap är vad människor i min närhet ska tänka om mig när de läser min bok. Inte vad de ska tycka om boken alltså, utan om mig som person. Författaren bakom alltihop. För jag vet att mina "kollegor" på skrivarlinjen vet att skilja på vad som är fiktion och nedskrivet och vem personen som skrivit ned alltihop är. Att bara för att någonting händer i boken så betyder det inte att det nödvändigtvis har hänt mig och så vidare.

Men hur är det med dem som känner mig, men inte mitt författarjag? Kommer de att kunna skilja på det jag fantiserat ihop och beskriver i boken från det jag själv upplevt i mitt liv. För det är långt ifrån allt som jag tagit ifrån egna erfarenheter. Sedan är det klart att man lägger in vissa bitar ifrån sitt liv. Vissa känslor, ögonblick, tankar, åsikter och så vidare. Men det finns så otroligt mycket mer som egentligen är rent påhitt.

Jag oroar mig till exempel över vad mina föräldrar ska tänka ifall jag beskriver karaktärer med dålig uppväxt, frånvarande föräldrar etc. Kommer de att tro att det betyder att jag, författaren, har haft en dålig barndom? Eller kan de skilja mitt eget liv ifrån mina karaktärers fiktiva liv? Jag hoppas verkligen det.

Sedan slås jag ibland av vilka likheter mina karaktärer har med mig som författare, ibland helt omedvetet ifrån min sida. För lite av sig själv pyttsar man ju alltid in, det går inte att komma ifrån. Både mina bra och dåliga sidor får komma fram i text, men smälts ihop med en hel hög med påhittade saker. Och det är väl det som är tjusningen med att skriva. Att man får skapa nya liv och människor och ge dem den bakgrund och framtid som man själv vill att de ska ha. Man vårdar dem och man plågar dem och man känner med dem som om de vore alldeles här intill.

För visst bär man dem nära sitt hjärta, håller dem i handen som om de satt bredvid en på stolen.
Eller hur, G?

Det känns så himla bra att kunna dra till med ett lyckoskrik såhär på fredagen den trettonde. Men jag blir så himla glad på mig själv och min hjärna som trixar och fixar med historien utan att jag ens är medveten om det.

Långt inne i mitt huvud finns ett litet rum som är fyllt till bredden med allt vad bokplanerna heter. Dörren till det där rummet står allt som oftast på glänt, så att små, små fragment kan smita ut och virvla runt med allt annat som rör sig i mitt huvud dagarna i ända. Trevligt, men svårt att riktigt få grepp om då det allt som oftast är lösryckta trådar som passerar förbi. Men ibland öppnas den där dörren på vid gavle och allt som legat där inne och mognat väller fram, skjuter allt annat åt sidan och uppslukar hela mitt väsen med full kraft.

Oftast öppnas den där dörren när jag absolut inte har tillfälle att till fullo njuta av den storm av idéer som finns där innanför. Som när jag är på jobbet eller sitter i bilen utan penna och papper eller när jag precis, precis ska till att somna och är för trött för att knäppa på lampan och skriva ner dem.

Men så ibland väljer den att öppna sig vid precis rätt tillfället. Just som jag slagit upp datorn och har ett blankt dokument framför mig. Och då är det bara att skriva, för orden faller rätt av sig själva. Och för varje mening ler jag lite mer för i mitt inre har jag tagit mig förbi alla hinder och svårigheter som jag tampats med så länge. Lösa trådar knyts ihop till en sagolik väv och allt strålar samman på precis rätt sätt.

Det är sådana dagar som det är roligt att skriva. Fler av den varan, tack.

Jag har utlovat tio färdigskrivan sidor till helgen. Så nu är det bara att sätta fart och skriva för brinnande livet. Men känner jag mig själv rätt så kommer jag att sitta här på fredag kväll och panikskriva. Jag fungerar nog bäst under riktigt press. En vecka är för lång tid. Så till nästa gång ska jag utlova tio sidor till nästa dag.

Men jag är ju så nära nu. Så nära den där scenen som jag längtat efter att skriva. Men den har inte riktigt mognat än. Kanske får jag skörda den för tidigt, och sedan bygga på den allt eftersom. Det är ju faktiskt fullt tillåtet, även om jag har svårt för det. Det måste inte vara perfekt från början, man får gå tillbaka och ändra och snygga till och klamra och stryka och ibland till och med ge sig själv en klapp på axeln och säga: Bra jobbat, det där fick du till på första försöket.
För jag kan när jag vill. Ibland rinner orden ut på rätt ställe redan från start. Det är de scenerna som har fått mogna riktigt länge. Som skördas vid precis rätt tillfälle.

Jag önskar bara att mogningstiden inte varade i flera år.

Usch, det tar emot att göra G illa. Men jag måste ju. Jag har bestämt det så. Förlåt mig, G, att jag har dikat ett så grymt öde åt dig. Jag ska rätta till allting i slutändan.